Clark Olofssons kamp i fängelset

Clark Olofsson skulle spela ut Sverige och Belgien mot varandra och bli släppt från fängelset i förtid.

Men planen att lura systemet misslyckades totalt.

I dag har han suttit inspärrad fem månader över tiden – utan löften om när en frigivning kan ske.

– Det är ingen kö på mig någonstans. Jag accepterar till och med det. Men det finns en gräns för allting, säger Clark Olofsson.

Slitet rött tegel, höga murar, taggtråd och vakttorn från en svunnen era. 

På den nedgångna Vorstanstalten i den belgiska huvudstaden har dömda brottslingar avtjänat sina straff sedan början av 1900-talet.

Papper, penna, diktafon, kamera. Allt annat ska låsas in.

Efter en säkerhetskontroll lotsar en kriminalvårdare oss genom fängelsekomplexet. Sex låsta dörrar senare visas vi in i ett mötesrum. Ett träbord och tre gnisslande stolar med utnött foder.

Clark Olofsson, 71, kliver in i rummet. Han är överraskad och utbrister:

– Hur fan har ni tagit er in här?!

Han har suttit fängslad i över nio år utan permissioner. Knappt haft några besökare.

– De vet ju att om jag får en minuts permis så är jag i Sverige, säger han.

– Jag vill inte ha besök här. Mina söner vill komma som fan. De har varit här men jag sa "skit i det där". Jag har alltid trott att nästa vecka är jag fri. Jag har trott det i över ett år, säger han.

Blev världskänd efter Norrmalmstorgsdramat

Redan på 60-talet blev Olofsson, eller Daniel Demuynck som han numera heter, rikskänd för flera bankrån och spektakulära rymningar från olika anstalter.

Så småningom även världskänd för sin roll i Norrmalmstorgsdramat 1973, där gisslan delvis tog rånarens parti mot polisen. Deras psykologiska reaktion fick namnet "Stockholmssyndromet" – ett fenomen som sedan dess fått stor spridning men som är kraftigt ifrågasatt i klinisk bemärkelse.

I dag avtjänar Clark Olofsson ett 14-årigt fängelsestraff för grovt narkotikabrott på fängelset i Belgien, ett land som han fram till nyligen var medborgare i.

– Jag är väldigt trött på Belgien. Man får inte veta någonting. Jag vet inte när jag muckar, vet ingenting, säger han.

Ovissheten grundar sig i en plan som slutade i fiasko för Olofsson.

Redan 2010 ansökte han om förflyttning till Belgien i hopp om ett kortare straff. Flytten från Kumlabunkern dröjde i flera år och blev av först i slutet av 2016 – då mot hans vilja – efter att svenska och belgiska företrädare gjort upp om att han skulle sitta fängslad minst lika länge i Bryssel.

I ett mejl till Kriminalvården försäkrade belgiske åklagaren Dirk Merckx att Olofsson skulle bedömas som en återfallsförbrytare som behövde domstolsbeslut för villkorlig frigivning:

”Vid ankomst till Belgien kan han omedelbart ansöka om villkorlig frigivning men i praktiken kommer den processen ta flera veckor eller till och med månader.”

Nu har det snart gått ett och ett halvt år.

Ansökte om fotboja – fick avslag

Om flytten till Belgien aldrig blivit av så hade han blivit villkorligt frigiven den 17 november i fjol, enligt svenska regler om frigivning efter två tredjedelars avtjänat straff.

Senast i oktober fick han avslag i belgisk domstol på ansökan om att få fotboja. I rättssalen uppmanades han av sin advokat att be om ursäkt för sina brott, berättar han.

– Då tände jag direkt och blev skitförbannad. Vadå "sorry"? Jag har varit medborgare i 22 år. Aldrig gjort ett brott i eller mot Belgien. Så varför ska de bråka med mig?

Han har krävt förflyttning tillbaka till Sverige. Belgien beviljade ansökan men i november avslog Sverige och hänvisade till en teknikalitet. Man kunde ta över en utländsk dom från ett annat land – men inte en svensk dom från ett annat land, bedömde Kriminalvården.

Jag bad honom dra och jag var på väg att klappa till honom. Han hade snackat för mycket, gått runt och talat med direktören och psykologen.

I slutet av maj hålls en ny förhandling om frigivning. Olofsson är övertygad om att han då kommer försättas på fri fot – alla papper är i ordning och planen är att "hålla käften" och låta en advokat sköta all kommunikation.

– Den här gången kommer jag komma loss. Nu är jag svensk medborgare, sitter i ett belgiskt fängelse, avtjänar en svensk dom. Jag sitter här illegalt, upprepar han som ett mantra under intervjun.

Vilken advokat det blir är oklart. Nyligen gjorde han sig av med sin tidigare belgiske försvarare, berättar han.

– Han åkte ut. Jag bad honom dra och jag var på väg att klappa till honom. Han hade snackat för mycket, gått runt och talat med direktören och psykologen.

”Det är rena antiken här”

Den gamla Vorstanstalten har skällts ut av lokala politiker och hotats av nedläggning för att den är så nedgången att kraven på de mänskliga rättigheterna inte uppfylls. De senaste åren har viss upprustning skett, men lokalerna håller fortfarande låg standard.

Clark Olofsson är en av 50 fångar som sitter på avdelning A, där han har en egen cell.

– Med en toalett i hörnet. En plasthink. Det är rena antiken här, säger han.

Vet de vem du är i Belgien?

– Ja, hela kåken. Plitarna går ut på internet och kollar. Det är därför jag har problem med de styrande. De tror att jag är ett spöke. De vet vad som står på Wikipedia, säger han och fortsätter:

– Men på det viset är det skitbra för mig för ingen bråkar med mig, överhuvudtaget. Jag har skitbra käk och ordning och reda.

Plitarna går ut på internet och kollar. Det är därför jag har problem med de styrande. De tror att jag är ett spöke.

Kulturkrockarna är påtagliga. Han beklagar sig över "angivare", kindpussar och de dyra omkostnaderna för att äta gott och hålla kontakt med familjen.

– Det kostar mig 5 000 kronor i månaden, bara käk. Kostar 3 000 att ringa. Det är rena rånet. Taxan är fem-sex gånger dyrare än normalt i Belgien.

Men det finns också fördelar. Det är fritt fram att röka.

– De har dragit in cigarrerna för det var bara jag som köpte dem men nu har jag ordnat så det smugglas in. Jag fick en last i går.

Hans uppgifter om förhållandena i fängelset är svåra att kontrollera. Anstaltschefen har redan innan intervjun meddelat att man inte kommer att lämna några kommentarer eller svara på frågor.

LÄS MER: Clark Olofsson åter svensk medborgare 

Tillbakadragen tillvaro

Clark Olofsson har tillbringat mer än halva sitt liv i svenska anstalter. Där har han haft en hög ställning bland fångarna, lett förtroenderåd och organiserat strejker. I Belgien för han en mer tillbakadragen tillvaro.

– Det är språket. Om jag hade haft språket här hade jag organiserat bråk om telefonerna, säger han.

Han berättar att han har arbetat som bland annat elektriker, kock och rörmokare i fängelset. Det har inte fungerat, enligt honom själv för att han vägrar vara inställsam.

– Jag är inte byggd på det sättet. Så mina anställningar tar slut fort.

Han har sparsam kontakt med de andra intagna på avdelningen, med undantag för "matgänget", en liten grupp som äter tillsammans.

– Varje fredag och lördag har vi curry för vi har en pakistanier som är jävlig på att koka curry. Han sitter för 140 kilo heroin. Men han är mycket trevlig.

Om jag hade haft språket här hade jag organiserat bråk om telefonerna.

De tre senaste domarna mot Clark Olofsson rör alla narkotikabrott.

I det senaste fallet 2009 dömdes han för att ha lämnat över telefonkort och för att ha varit en viktig mellanhand i en liga som smugglade cannabis och amfetamin.

– Ja, oh, vad viktig jag var, med det telefonkortet, säger han raljant och fortsätter:

– Jag har aldrig blivit dömd för att ha köpt, sålt eller smugglat narkotika. Aldrig tjänat en krona på narkotika. Ändå har jag fått 38 år för det. Det hänger ihop med det andra, att jag är en arrogant typ som har rånat banker överallt.

– Men jag ska inte sitta här och kvälja dom. Det är skitdumt.

Sköt polisman i axeln

Tidigt i sin brottsliga bana hamnade Clark Olofsson i flera våldsamma konfrontationer med polisen. I samband med ett inbrott 1966 sköt hans kumpan Gunnar Norgren polismannen Ragnar Sandahl till döds.

I samband med att Clark Olofsson senare greps sköt han en polisman i axeln. Mordförsök, slog hovrätten fast och dömde honom till åtta års fängelse. Vådaskott till följd av en brottningsmatch, hävdar Olofsson än i dag.

Året innan dess dömdes han för att ha misshandlat en polisman i Eskilstuna.

– Jag varnade dem, "peta på mig en gång till med batongen". Sen slog jag honom lite för mycket men det ångrar jag inte ett skit.

– När jag satte i gång med att råna banker, då levde jag på en knivsegg och hade skitkul. Jag var på rymmen och älskade det. Jag sa "fångar ni mig så fångar ni mig". I Belgien sköt de 49 skott efter mig. Ett par timmar tidigare fyllde de min bil full med skott men jag klarade mig. Om jag hade fått ett skott i huvudet hade jag varit död. Klagar jag över det? Nej.

Han vill inte kännas vid tanken på att hans brottslighet kan ha skadat oskyldiga människor.

– Jag har aldrig gjort det medvetet och då är man inte ansvarig på det sättet. Jag har inte medvetet skadat eller ens varit elak mot folk på det sättet.

Ligger det i din personlighet att be om ursäkt eller ångra dig?

– Nej jag gör inte det. Det är bara larv.