Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Textmeddelandet i bilkön för åtta år sedan blev en stor roman - Ayòbámi Adébáyò skriver om barnlöshet i 80-talets Nigeria

Från 2018
Ayòbámi Adebayo porträtt.

Kan en människa vara lycklig utan egna barn? Det är en av frågorna som i undersöks i succéromanen Stanna hos mig.

Ayòbámi Adébáyò har haft många olika jobb, ett av dem var på en bank där arbetstiden var lång och arbetsresan om möjligt ännu längre. Ayòbámi måste ofta starta redan före fem på morgonen och kom hem först kring midnatt.

På fritiden var det nästan omöjligt att verkställa drömmen om att bli författare. Ayòbámi gjorde enträgna försök, men somnade oftast redan innan en enda mening var formulerad, arbetet på banken tog all tid och all kraft.

I bilkön föddes början till romanen

En gång för åtta år sedan på väg hem från en lång arbetsdag satt Ayòbámi i vanlig ordning i företagsbussen på väg hem när hon noterade att solnedgången såg ovanligt färgsprakande ut från bilkön på Third Mainland Bridge.

Ayòbámi tog fram telefonen och formulerade en första mening till det som fem år senare skulle bli bästsäljaren Stanna hos mig, en roman som i skrivande stund är översatt till femton olika språk och som älskas både av recensenter och läsare.

Polygami lösning på barnlöshet

Romanen Stanna hos mig handlar om ett par som har svårigheter att få barn. Efter ett tag börjar detta tära på äktenskapet främst för att människorna runt omkring dem inte kan acceptera det barnlösa äktenskapet, åtminstone inte för mannens del. Enligt den allmänna opinionen borde mannen så fort som möjligt få en ny fru som kan ge honom ett barn.

Allt detta utspelar sig på 80-talet i Nigeria och både mannen och kvinnan är välutbildade och ser på äktenskapet på ett helt annat sätt än äldre släktingar som fortfarande talar för polygami och som dessutom ser barnafödandet som kvinnans enda viktiga egenskap.

Försök och misstag visade bokens struktur

- Själva berättelsen kom till mig förhållandevis lätt, men jag hade stora problem med strukturen. När exakt börjar handlingen? Från vilket perspektiv skall historien berättas och vilken person skall berätta om vilken händelse och så vidare, det fanns många frågor.

- Jag testade att skriva på många olika sätt, jag skrev om och om igen och lärde mig genom försök och misstag, berättar Ayòbámi som också studerat litteraturvetenskap på universitetet.

Ayòbámi själv är född år 1988 och man ställer sig lätt frågan varför hon ville göra det så pass svårt för sig och skriva om 80-talet som hon själv inte upplevt.

- Jag är väldigt intresserad av historia och politik och ville läsa på om 80-talets Nigeria, på så sätt kunde jag läsa bok efter bok och intala mig själv att jag gjorde research. Det mesta kunde jag sen ändå inte använda, men vissa saker finns inbakade i historien eftersom Nigerias politik på 80-talet på något sätt kan ses i parallell med vad som hände med paret i boken.

Lycka är inte det enda värdefulla tillståndet som finns, lycka är en känsla bland många andra

I boken undersöker Ayòbámi om man kan vara lycklig utan ett biologiskt barn i kontexten av 80-talets Nigeria och jag frågar därför hur hon själv definierar lycka idag.

- Just nu är jag lycklig på kvällen när jag uträttat alla mina plikter och inkorgen till min e-post är tom! Jag är lycklig när jag äntligen får ha det lite tyst runt omkring mig och kanske hinner läsa lite. Men detta varierar med livssituationen.

Ayòbámi Adebayo porträtt.
Bildtext Ayòbámi Adébáyò skriver autografer under Världen i byn i Helsingfors i maj 2018.

Boken har förändrat allt

Om tio år tror hon att lycka kanske betyder något helt annat för henne. På frågan om lycka är viktigt säger hon att hon tror det, men att det inte enda värdefulla tillståndet som finns, lycka är en känsla bland många andra. Också debutboken gör Ayòbámi lycklig, hon har drömt om att bli författare ända sedan barnsben.

- Den har förändrat allt! Jag har fått resa mycket, besökt otroliga platser och träffat mycket intressanta personer. Men det viktigaste är att jag nu har friheten att skriva på heltid. Före publiceringen hade jag många olika jobb, men nu jobbar jag enbart med att skriva. Visst arbetar jag fortfarande som redaktör men jag skriver enbart om litteratur som jag älskar.

Nu just funderar Ayòbámi mest på sin nästa bok och hon försöker klura ut hur strukturen skall se ut. För att inte känna stress över den andra boken försöker hon låtsas att ingen människa kommer att läsa boken, vilket är ganska långt från sanningen. Hela världen har ögonen på Ayóbàmi.

Och hur gick den där första meningen Ayòbámi skrev i bussen på sin mobiltelefon?

- Jag har ingen aning, jag minns inget annat än att jag försökte beskriva solnedgången, men den meningen finns inte ens med mera i boken och mobiltelefonen finns inte heller kvar, det hade varit roligt att se den där meningen nu, skrattar Ayòbámi.

Bakgrund till Stanna hos mig

I boken beskrivs sickelcellanemi, en sjukdom som är väldigt vanlig speciellt i Nigeria, men som det pratats väldigt lite om. De röda blodkropparna har då inte en rund form utan ser ut som skäror, på engelska sickle.

Ayòbámi Adébáyò är bärare av genen, men inte själv sjuk i sjukdomen som kan leda till döden eller kräva blodtransfusioner livet igenom.

Nigerias 80-tals politik är brokig. Efter Biafrakriget 1967-70 genomled Nigeria olika politiska kupper och man genomgick demokratiseringsförsök.

Nigera är till hälften muslimskt och till hälften kristet. Det officiella språket är engelska, men många har ett annat första språk, fulfulde, yoruba, edo, igbo och ibibio är utbredda. Ayobamis modersmål är yoruba, men hon skrev Stanna hos mig på engelska, hon säger att hon bevarat en del av syntaxen på sitt modersmål för att ge språket färg.

Diskussion om artikeln