”Svenska Akademien, Kungens legitimitet och Nobelpriset – här är de juridiska förutsättningarna”

KOMMENTAR – av Claes Sandgren, professor em. i civilrätt vid Stockholm Centre for Commercial Law, Stockholms universitet

Det har rått och råder åtskilliga missuppfattningar om de juridiska förutsättningarna för Svenska Akademien och dess verksamhet. Det följande är ett försök att bringa reda i detta.

Utträde
De Aderton har haft uppfattningen att ledamotskapet är på livstid. Denna praxis har av allt att döma grundats på ett uttalande av Akademiens första sekreterare, Nils von Rosenstein, som hävdade att ledamotskapet varade ”Tå någor Ledamot med döden afgår”.

Men har Akademien infört en praxis kan den avskaffa den, särskilt som det inte finns någon stadgebestämmelse som förbjuder ett utträde. v. Rosenstein fällde för övrigt sitt yttrande när svenska män hade en medellivslängd på cirka 40 år.

Till det kommer att Akademien inte står över svensk rätt, inklusive principen att ingen ska vara tvungen att tillhöra en sammanslutning. Akademien har för övrigt medgett en ledamot att utträda, nämligen Henning Hamilton 1881.

När kungen nyligen tillförde stadgarna en bestämmelse om rätt att utträda var det följdriktigt att han påpekade att detta var ett ”tydliggörande”. Han formulerade rätten så att ”Ledamot äger utträda ur Akademien. Anmälan därom görs skriftligen till Akademien”.

En sådan anmälan innebär alltså att ledamoten utträtt. När Akademien nu meddelat att den ”beviljat” vissa ledamöter utträde, vilka lämnat in en anmälan, är det därför felaktigt; den har ingen beslutsrätt över utträdet.

Kungen gjorde också ett tillägg: om en ledamot inte deltagit i Akademiens arbete under två år, ”äger Akademien besluta” att ledamoten ska anses ha utträtt.

Kungen öppnar alltså en ventil för en ledamot att kvarstå, trots att denne inte deltagit i arbetet.

Kungens legitimitet
Det är ett omstritt spörsmål om kungen har legitimitet att ändra stadgarna. Han har förklarat att ”det är min bestämda uppfattning att Monarken disponerar över de stadgar för Svenska Akademien som min företrädare Gustav III fastställde”.

Frågan är i vilken egenskap Gustav III gjorde det. Var det i egenskap av rikets regering (statschef) eller som monark (kung)?

I det förra fallet får det anses att regeringen numera disponerar över stadgarna, i det senare att kungen gör det. Det kan här skjutas in att Akademien inte är en myndighet underställd regeringen, varför denna inte på den grunden har befogenhet att ändra Akademiens stadgar.

Nyckelfrågan är den om kungen sedan 1974 års grundlagsreform har kvar en form av behörighet i egenskap av monark, trots att han då fråntogs befogenheter som tillkom honom i egenskap av regent (statschef). Det finns inget lagfäst förbud för kungen såsom monark att fullgöra andra uppgifter än dem han har som statschef. Som framgick är det dock ovisst i vad mån en sådan behörighet föreligger.

Veterligen vill regeringen hålla detta borta från sig, så saken kan synas klar rent praktiskt. Men Kungens legitimitet skulle ändå kunna underkastas domstolsprövning, nämligen om en ledamot sätter ifråga det nämnda tillägget därför att denne – i strid med Akademiens beslut – vill kvarstå utan att delta i arbetet.

I en sådan process skulle ledamoten kunna invända att kungens beslut saknar rättslig verkan.

Inval
Det behövs ingen stadgeändring för att välja in nya ledamöter. 12 § föreskriver visserligen att det behövs tolv ledamöter närvarande för att de ska kunna företa inval. Kravet på tolv ledamöter byggde emellertid på förutsättningen att det fanns 18 ledamöter, en förutsättning som nu brustit på grund av Akademiens kollaps.

Akademien kan då inte stå handfallen, utan ska tolka stadgarna med hänsyn till vikten att trygga Akademiens fortlevnad och funktionsduglighet. Det kan ske bara om nya ledamöter väljs in.

Härtill kommer att det ytterst är Kungen som bestämmer. Om Akademiens ledamöter föreslår en ny ledamot och Kungen godkänner förslaget, innebär hans gillande att ledamoten ”är behörigen vald” (14 §).

Akademien kan därför redan nu inleda rekryteringsprocessen. Denna kan för övrigt underlättas av det förhållandet att en ledamot kan utträda när hon eller han så önskar. Det finns för övrigt ingen bestämmelse i stadgarna som står i vägen för en restauration av Akademien. 

Lagföring
Akademiens beslut att lämna över advokatbyråns utredning till Ekobrottsmyndigheten är en välkommen helomvändning. Myndigheten kan antas utreda om delägarna av det handelsbolag, som drivit Kulturplats Forum, gjort sig skyldiga till brott. Enligt medieuppgifter finns misstankar att delägarna, det vill säga en av ledamöterna och hennes make, kan ha brutit mot regler om skatter, bokföring och utskänkning.

En annan sak gäller frågan om samma ledamot har vilselett kamraterna i Akademien att bevilja bidrag till handelsbolaget med följd att hon kan ha begått bedrägeri. Akademien har vidare uttalat att man brutit mot sina jävsregler; det skulle kunna betyda att ledamoten varit jävig.

Beroende på utfallet av utredningen kan Akademien få skäl att kräva pengarna åter från handelsbolaget, helt eller delvis. Det rättsliga förfarandet kan dessbättre rensa luften och på så vis underlätta för Akademien att blicka framåt.

Insyn
Det skulle öka förtroendet för Akademien om den stärkte insynen i sin verksamhet. Ledamöternas läckande är ett steg i den riktningen, men öppenheten borde vidgas i mer ordnade former.

Det är emellertid en självklarhet att det råder sekretess om vad som sägs vid Akademiens möten; så är det i alla organ av detta slag. Det bör däremot råda transparens om Akademiens ekonomi (resultat- och balansräkning, tillgångar osv.).

Akademien bör också offentliggöra uppgifter om ledamöternas och närståendes arvoden, rätt till bostäder och andra förmåner samt beskattningen av dessa. Ledamöterna bör vidare redovisa de intressekonflikter som kan föreligga.  

Uppdraget att dela ut Nobelpriset
Alfred Nobels testamente ger ”Akademien i Stockholm” uppdraget att dela ut Nobelpriset i litteratur. Det var vid den här tiden Svenska Akademien som brukade omtalas som ”Akademien” och Nobelstiftelsen fann att det var denna akademi som Nobel hade i tankarna.

Det faktum att Akademien försatt sig i en kris kan inte inverka på tolkningen av testamentet. Det är därför ingen framkomlig väg att Nobelstiftelsen söker ta ifrån Akademien uppdraget.

Enda sättet att beröva Akademien detta vore att vända sig till Kammarkollegiet, som beslutar om ändringar av testamenten (så kallad permutation). Kollegiet har emellertid en mycket restriktiv praxis. Det är högst osannolikt att kollegiet skulle godkänna en så genomgripande ändring av en central bestämmelse i testamentet.

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik – klicka här