”50 000 utländska arbetare ska betala skatt i Sverige – en grupp svenska kapitalägare kommer undan”

DEBATT – av Peter Sundgren, jurist och redaktör för WebJournal on International Taxarion in Sweden, WITS

För andra gången på kort tid har vår ”internationella skattelagstiftare” varit i farten.

För en tid sedan handlade det om förslaget om exitskatt (Dagens Juridik 2017-12-22) gällande beskattning av aktievinster som görs av företagare efter utflyttning från Sverige och nu senast ett förslag som nyligen gått till Lagrådet angående införandet av begreppet ”ekonomisk arbetsgivare”.

Kortfattat innebär detta sistnämnda förslag att utlänningar som stationeras av sina utländska arbetsgivare för att arbeta i Sverige under en kortare tid – högst 183 dagar- kommer att beskattas här (med 25 procent skatt enligt lagen om statlig inkomstskatt för utomlands bosatta, SINK) om arbetet utförs för en verksamhet i Sverige och detta även om vederbörandes lön utbetalas av den (formella) utländska arbetsgivaren.

Enligt nu gällande rätt är inkomst av sådant korttidsarbete i Sverige helt befriad från svensk beskattning om den utländska arbetsgivaren saknar så kallat fast driftställe i Sverige.

Den största kategorin arbetstagare som kommer att drabbas av den nya beskattningen är utländska byggnadsarbetare som tillfälligt jobbar i Sverige och ofta är anställda av utländska bemanningsföretag.

I ett TV-inslag nyligen har också redovisats hur alla thailändska bärplockare som sommartid tar sig ända hit för att försörja sig får sina ekonomiska förutsättningar härför helt förändrade.

Här skall inte särskilt diskuteras denna nya lagstiftning utan endast kortfattat redovisas vissa likheter och (ironiska) skillnader som föreligger vad gäller själva lagstiftningsarbetet avseende å ena sidan förslaget om ekonomisk arbetsgivare och å andra sidan exitskatten.

Gemensamt för de båda förslagen är att de framtagits genom utredningar utförda av Skatteverket.

Med hänsyn till att båda lagstiftningarna är av en synnerligen detaljerad och lagteknisk komplicerad natur och medför införandet av en lång rad kontrollregler och tillämpningsföreskrifter m.m. får det anses vara klokt att Skatteverket har verkställt det grundläggande utredningsarbetet. Men reaktionen häremot från remissinstansernas sida har varit helt olika.

När det gäller utredningen om ekonomisk arbetsgivare har ingenting sagts om att Skatteverket gjort utredningen i fråga. Men när det gäller exitskatten har det kommit omfattande och högljudda protester häremot. Detta, menar man, på grund av att det ansetts olämpligt att en lagstiftning som tagits fram av Skatteverket också skall tillämpas av samma myndighet.

Men detta är ju något som i samma utsträckning gäller frågorna om ekonomisk arbetsgivare. Och i slutändan är det ju alltid våra fristående skattedomstolar som avgör.

Även i övrigt har reaktionen från remissinstanserna mot att nu beskatta utländska gästarbetare varit mycket återhållsam medan reaktionen mot exitskatten varit synnerligen stark. I det senare fallet har man till och med låtit upprätta en särskild webbsida med färdigskrivna mallar för företagare landet runt som uppmanats att skicka in privata remisskrivelser över lagförslaget till finansdepartementet. Sammanlagt har över 80 remisser inlämnats.

En väsentlig skillnad mellan de båda förslagen är att arbetet med införandet av en beskattning av tillfälligt verksamma utlänningar i vårt land är en helt ny idé som till synes spontant har initierats av Skatteverket utan att det funnits några initiativ härom från politiskt håll medan å andra sidan exitskatten endast utgör en särskild skatteteknisk metod för att tillvarata det beskattningsanspråk som gäller aktievinster som uppkommer för aktieägare som flyttar utomlands som gällt allt sedan mitten av 1980-talet men som genom uppfinningsrika juridiska konstruktioner ständigt kunnat kringgås.

Enligt Skatteverkets rapport har den nuvarande regimen – den så kallade tioårsregeln som skall tillvarata detta skatteanspråk – inte inbringat en enda krona i skatt. Riksrevisionen har vid två tillfällen sedan 2010, det vill säga för redan åtta år sedan, kritiserat både den tidigare allians- och den nuvarande rödgröna regeringen för att de inte stoppat den miljardrullning i skatteflykt som utlandsflyttande kapitalägare ägnat sig åt.

Skatteverkets förslag om införandet av en exitskatteskuld vid utflyttningstillfället är därför i den meningen inget annat än ett (senkommet) initiativ om hur detta beskattningsanspråk skall tillvaratas och som svarar upp mot Riksrevisionens uppmaningar och även de upprepade försäkringar som finansdepartementet under åratal givit om att en lagstiftning mot aktievinstutflyttningarna skall införas.

Exitskatten är med andra ord inte något som introducerar ett nytt beskattningsanspråk för aktieägare som flyttar utomlands och därefter säljer sina företag. Likväl kräver flera remissinstanser att en exitskatt inte kan införas utan att dessförinnan noggrannt ha utretts av en särskild parlamentarisk utredning med bistånd av alla slags experter på området.

En ytterligare jämförelse av intresse mellan de båda lagstiftningsförslagen är att det som handlar om ekonomisk arbetsgivare berör inte mindre än cirka 50 000 utländska arbetstagare och deras utländska arbetsgivare vilket drar med sig ett gigantiskt utbildnings- och informationsbehov av både myndigheter och utländska arbetsgivare m.m. samt stora resurser för tillämpning av lagstiftningen.

Skatten väntas dra in cirka 600 miljoner kronor årligen men föranleder kostnader för både Skattemyndighetern skattedomstolar och Kronofogden med uppåt 100 miljoner kronor om året samt initiala kostnader på cirka 80 miljoner.

I många fall kommer arbetstagarna att drabbas av (löpande) källskatteavdrag både i Sverige och hemlandet vilket drar med sig tidskrävande åtgärder för att rätta till.

Exitskatten däremot berör endast mellan ett till två tusen svenska kapitalägare som flyttar utomlands och medför mycket begränsade administrativa rutiner. Samtidigt beräknas exitskatten dra in inte mindre än enj miljard kronor om året – det vill säga nästan dubbelt så mycket som beskattningen av alla utländska arbetstagare.

Den främsta skillnaden mellan de båda lagstiftningsförslagen är dock naturligtvis att det som gäller utländska gästarbetare faktiskt kommer att genomföras (med verkan från och med år 2019) men att förslaget om exitskatt har skrotats.

Den främsta anledningen till denna skillnad torde vara att den förstnämnda arbetstagargruppen är svagt representerad på den svenska arbetsmarknaden (och saknar rösträtt) medan å andra sidan de svenska kapitalägarna har kunnat mobilisera mycket starka lobbygrupper och talesmän för att bevaka sina intressen i remissarbetet. Detta arbete har karakteriserats av en i många fall vulgär retorik om att exitskatten reser en ”Berlinmur runt svenska entreprenörer” (Tobias Wikström i Dagens Industri) och utgör en ”konfiskatorisk skatt ” (Carola Lemne och Johan Fall, Svenskt Näringsliv). Och detta beträffande ett skatteförfarande som redan finns i tiotalet demokratiska konkurrentländer (även inom EU).

Och den sakliga kritiken mot exitskatten hos remissinstanserna kännetecknas vidare av vad som i många fall kan kallas för alternativa fakta.

Det bör vidare understrykas att den skatteregim som gäller enligt tioårsregeln beträffande beskattning av aktievinstutflyttningar infördes redan år 1984 under Kjell Olof Feldt och utvidgades år 2008 av Anders Borg och aldrig har ifrågasatts av några politiska partier eller andra opinionsbildare. Men skatteplanerarna har alltid legat steget före.

Slutresultatet är således att cirka 50 000 utlänningar som sannolikt med avsevärda personliga uppoffringar söker sig till Sverige för tjäna sitt uppehälle och bidraga till vår välfärd kommer att få betala skatt i vårt land medan en liten grupp svenska kapitalägare genom smarta och konstlade skatteflyktsförfaranden med stöd av underprisförsäljningar till utländska brevlådebolag i lågskatteländer och med utnyttjande av avtal för undvikande av dubbelbeskattning (!) och EU-regler vars syfte är att främja internationell handel och gränsöverskridande investeringar kan fortsatt lura den svenska statskassan på miljardbelopp.

Det ovan nämnda årliga skattebortfallet på en miljard kronor som orsakas av de skatteflyktsmetoder som ovan beskrivits för att kringgå tioårsregeln har pågått sedan år 2002 och uppgår således nu till cirka 16 miljarder vilket får de 1,3 miljarder som Skatteverket nu kan kräva in efter sitt slutgiltigt framgångsrika processande angående beskattningen av carried interest att framstå som småpotatis.

Peter Sundgren är skattejurist och redaktör för WebJournal on International Taxation in Sweden WITS.