Jag ser ut mot Turkiet, som ligger bara en landmil bort. Under grusmassorna längs strandkanten tittar färggranna flytvästar och resterna av svarta gummibåtar fram. Vågorna som slår in mot land har eroderat strandlinjen, så spåren från de senaste årens besökare syns i dager.
Migrationskrisen har aldrig upphört
Även om det var enormt många fler som kom för ett par år sedan, så har migrationskrisen här aldrig upphört, säger de jag träffar. Företagaren, hjälparbetaren, officeren, borgmästaren. Detta är inte normalt, suckar alla. Det är kris.
Så gott som dagligen fylls öns stora läger på med nya ansikten. En gammal militärbas blev registreringsläger. På EU-språk kallas det en ”hotspot” – ordagrant, ett hett ställe. Och på ett tragiskt sätt har det just blivit det. Det överfulla lägret Moria har svällt utanför sina murar, här bor nästan tre gånger så många som det finns plats för.
Väntar i månader och år
I stället för att vänta i dagar och veckor, väntar man i månader och år på att identifieras och registreras. Också här i trängseln tryter tålamodet, minsta lilla gnista tänder våldsamma bråk där många skadats.
I ett tält bor 124 män. Några får dela säng. Några visar sina påkar som de till och med sover med, för att kunna försvara sig mot andra gäng. Männen kallar det själva ett pågående krig mellan de olika etniska grupperna: syrierna, kurderna, afghanerna och afrikanerna.
Efter den hittills mest våldsamma sammandrabbningen nyligen lämnade, ja flydde, runt tusen syriska kurder lägret. De slog sig till en början ner i en park inne i stan. Trots hot om att få mat och bidrag indragna, eller skickas tillbaka till Turkiet, vågar de inte komma tillbaka.
Turisterna har skrämts bort
Lesbos var inte någon stor turistö, som grannöarna Kos eller Samos. Men de turister som kom till ön har skrämts bort. I stället har man fått andra slags besökare.
Hjälparbetare och journalister bär visserligen upp hotellen och restaurangerna på ön, men det är inte någon hållbar näring. Lesbos har blivit ett slags fängelse, inte bara för de som väntar i lägret. Också öborna är fångade i en situation de trodde skulle bli kortvarig. Men efter tre år fortsätter det bara.
Ön är full av berättelser om empati. Fiskare som räddade liv, kvinnor som tvättade de nyanländas kläder, andra som lagade mat och öppnade sina hem för dem.
Främlingsfientligheten har ökat
Men när tålamodet tar slut, sinar också medmänskligheten. Främlingsfientligenhet, våld och aggressivitet mot migranter har ökat på ön. Många vet inte riktigt vart de ska rikta sin ilska. En del tycker att grekiska staten gjort Lesbos till en fängelseö. Andra riktar ilskan mot resten av EU som man upplever har lämnat framförallt Grekland och Italien, men också Spanien, i sticket. De trodde alla skulle dela på ansvaret.
Det är kväll och färjan till Aten ska snart avgå. Tre unga män som gömt sig under lastbilarna för att ta sig ombord och fly ön, upptäcks och grips. Detta händer nästan varje kväll och militärernas tålamod är också kort.
Från kajen där jag står ser jag samtidigt en del av de kurdiska syrierna som vägrade återvända till lägret. Mest kvinnor och barn, men också några män och pappor. De evakueras nu från ön. En militär ropar irriterat åt mig att backa. Och jag hinner tänka att det faktiskt är kris, när flyktingarna flyr från flyktinglägret.