Multiartisten Laurie Andersons kreativa år 2018
Multiartisten Laurie Anderson fascinerar med sin kreativitet. I år har hon kommit ut med en ny skiva, den uppmärksammade Landfall med Kronos-kvartetten, men har också gett ut en bok som sammanfattar hennes mer än 40 år långa, konstnärliga gärning.
Allt började i oktober 2012. Det var då orkanen Sandy drabbade New York med full kraft. Allt var ett enda kaos. Laurie Anderson och maken Lou Reed såg hur Hudsonfloden svämmade över sina bräddar, deras hus blev omringat av det svarta vattnet och de var tvungna att ta in på hotell. Två dagar senare gick Laurie ner i källaren och fick en obehaglig överraskning.
Allt som hon samlat på sig under mer än 40 år flöt omkring i det svarta vattnet: böcker, pärmar, teckningar, keyboards, elektronisk utrustning, rekvisita till hennes föreställningar. Saltvattnet hade förvandlat hennes samlingar till en enda grötig sörja.
Så vackert, så magiskt – men vilken katastrof. Tiden liksom stannade…
Men efter några dagar insåg Laurie Anderson att det fanns ett sätt att gå vidare. Hon hade en detaljerad förteckning över alla saker som hon förvarat i källaren och plötsligt insåg hon att den listan faktiskt blev viktigare än själva sakerna. Orden blev viktigare än tingen – plötsligt mindes hon själva historierna kring varje sak hon sparat.
Hela den här processen resulterade i boken "All the Things I lost in the flood" som kom ut i år. Det är en trehundratjugo sidor tjock samling av hennes konstnärliga verksamhet med prosatexter, teckningar, fotografier, skisser, poesi, låttexter. Det handlar mycket om musik, men ändå - som Laurie skriver – det är en tyst bok, ”a silent book”. Det enda ljud som hörs är när man prasslar med sidorna.
"All the Things I lost in the Flood" kan beskrivas som ett retrospektiv. Materialet skulle utan vidare kunna visas på något större konstmuseum med resurser och ambitioner, men nu finns allt samlat mellan mjuka pärmar. Jag njuter verkligen av att kunna färdas genom genom Laurie Andersons produktion – såväl framlänges som baklänges.
Här finns förstås många av hennes berättelser som under åren hörts från scener runt om i världen. Laurie Anderson är ju en muntlig författare, en storyteller men historierna tål också att läsas.
Och boken har, som Laurie säger, en kusin i den uppmärksammade och mycket suggestiva nya skivan "Landfall" som hon komponerat för Kronoskvartetten, med titlar som "Everything is Floating", "The Wind Lifted the Boats" and "Left Them on the Highway" och "CNN Predicts a Monster Storm".
Laurie Anderson var hedersgäst på årets Rewire-festival i holländska Haag. En mycket populär hedersgäst helt klart – och kärleken var ömsesidig. Hon medverkade i ett estradsamtal, hennes film "Heart of a dog" visades förstås, en kvinnlig stråkkvartett spelade hennes komposition "Sol", tillägnad förebilden och mentorn Sol LeWitt.
Laurie Anderson introducerar stycket och vi i publiken sitter på golvet på kuddar – en meditativ mysstund med flödande ljusprojektioner som rör sig runt väggarna. Hon ger inga intervjuer, det är inga presskonferenser, men spontana möten med sin publik har hon inget emot och tycks trivas som fisken i vattnet. Jag kommer att tänka på när jag träffade henne under MADE- festivalen i Umeå 2009. Då betonade hon särskilt hur hon älskar just detta att vara på festival och samtidigt inte veta hur något ska gå.
Skrik allt vad ni kan som en hyllning till Yoko Ono
Utanför Grote Kerk i Haag växer kön, ganska snart går den runt hela kvarteret. Vi väntar på att bli insläppta till Rewire-festivalens höjdpunkt, Laurie Andersons konsert som avslutar festivalen på söndagskvällen. Inne i den väldiga kyrkan är det effektfullt ljussatt med rött och blått ljus som klär in de vita väggarna, valven och pelarna.
Laurie Anderson gör en bejublad entré och har publiken med sig från första stund. Hon börjar sin show med att berätta om Yoko Ono.
Den morgon det stod klart vem som valts till Amerikas president bad New York Times om kommentarer. Yoko Ono var en som blev uppringd. Hon sa inget, hon bara skrek rakt ut i en minut.
– Skrik allt vad ni kan som en hyllning till Yoko Ono, säger Laurie till publiken.
Det blir ett närmast overkligt, öronbedövande vrål…
Sen fortsätter konserten i närmare två timmar. Laurie Anderson är helt ensam med sin fiol och sin elektroniska utrustning och det magiska röda och blåa ljuset. Laurie berättar en rad av de historier som jag läst i hennes bok "All the Things I Lost in the Flood". Berättelserna lösgör sig och börjar sväva runt i det gigantiska kyrkorummet som små verbala änglar.
Vi får höra när hon brevväxlade med John F Kennedy och fick en bukett rosor hemskickad till sig från den blivande presidenten.
Hon berättar också om sin plan att göra opera på en av Thomas Pynchons romaner.
Inga problem, sa författaren. Jag har bara ett krav - att hela operans skrivs för solobanjo.
Ett snyggt sätt att säga nej, konstaterar Laurie Anderson.
Vi hör också hennes speciella ”drag-voice”, den mörka, fylliga stämman som hon ofta använder. Den som maken Lou Reed gav namnet Fenway Bergamot.
