Elbilarna och de svåra vägvalen

Stanna upp och lyssna. Hur kommer Umeå att låta, en eftermiddag med högtrafik, om 50 år, när invånarna beger sig hem från jobb och skolor? När bilar, bussar och cyklar svärmar iväg från stadskärna, industriområde och köpcentrum.

Hur kommer buller att definieras och uppfattas om ett par generationer? Kommer man att lyssna på inspelningar och förundras över motorbrus och stressiga bakgrundsljud? Kommer man att ifrågasätta varför stadsplaneringsdebatter utgick från föreställningar som tekniken snart gjorde förlegade? Kommer man att förundras över stelbenta definitioner av vad en bil eller en cykel uppfattades vara?

Om trafiken tystnar en aning, vilka andra ljud träder då fram i stället, ur det i dag fördolda? Kan vi sänka rösterna?

Jag vet inte. Men vanligtvis är ögat den sinnesorgan som anses registrera historiska förändringar bäst. Vi ser och jämför. Örat och näsan underskattas. När historiker ändå skriver om dofter och ljudkulisser från förr, överraskar oss med fakta för fler organ, bjuder på insikter om lukternas och ljudens inverkan på kropp, upplevelser och vardagsliv, som vidgar vår visuella historieuppfattning, fascinerar det desto mer. Först med alla sinnen aktiverade, kan vi förstå en tid.

Med det sagt: Framtiden kommer inte alltid mullrande, rykande och tjutande på det sätt vi föreställer oss att industrialiseringen gjorde. Ibland anländer kanske ett nytt sekel som en högteknologisk viskning, ett stilla framsteg, bara känsliga öron kan uppfatta.

Sätten vi färdas på, våra transporter, kan vara på väg in i en sådan förändring med låg volym. Eldrivna fordon innebär en omställning som kommer att påverka alla sinnen för människor och samhälle. De är ibland så tysta, att det anses kunna bli farligt.

Från och med juli 2019 ska därför, enligt en EU-förordning, alla nysålda elbilar ge ifrån sig ett artificiellt, varnande ljud. Så präglade är vi av den fossildrivna epoken, att ett radikalt teknikskifte måste anpassas ljudmässigt till det gamla bullret, åtminstone en aning.

***

Men örats vanor till trots, är det ändå annat som kommer att förändras ännu mer när transportmedel elektrifieras:

Vi rör oss, sa General Motors vd Mary Barra på förra årets World Economic Forum, ”från en industri som under 100 år har byggt på fordon som är fristående, mekaniskt kontrollerade och fossildrivna, till en som snart kommer att vara sammanlänkad, elektroniskt kontrollerad och driven av en rad olika energikällor. Jag tror att bilindustrin kommer att förändras mer under de kommande fem till tio åren än den har på de senaste 50.”

Den förändringsprocessen, skrev Manfred D. Laubichler, forskare vid Max-Planck-Institutet, och Carlo Jaeger, ledare för Global Climate Forum i Berlin, i Die Zeit för några månader sedan, beror bland annat på ”digitaliseringen, nya konsumtionsmönster och en mer trovärdig miljöpolitik”.

Klimatfrågan, sakernas internet och förändrade prioriteringar när det gäller ekonomi, miljö och hälsa, hör till det som tvingar samhället och en länge motvillig fordonsindustri att genomgå ett nytt teknikskifte, förhoppningsvis påskyndat av tuffa miljöregler.

De tillverkare som försöker lobba för att bromsa och skjuta upp, kommer att förlora mot de som väljer ett bejaka och investera tidigt i omställningen, de som lyckas få ner priserna, utveckla servicen och öka utbudet av modeller.

Volvos besked att alla nya modeller från 2019 ska ha en elmotor – åtminstone i hybridform – återspeglar den riktning branschen är på väg att ta.

***

Men omställningen som väntar kommer att bli långvarig, mödosam och gigantisk. Det går inte att blunda för svårigheterna. Hur, frågar Laubichler och Jaeger i sin artikel, ska ett komplext system som förfinats över generationer kring bilen med förbränningsmotor på kort tid kunna ersättas med ett välfungerande system för elektromobilitet?

De nämner bland annat möjligheten – med tanke på att bilar för det mesta står stilla – att koppla upp bilbatterier digitalt till gemensamma elnätverk som kan balansera upp svackorna i den produktion av förnyelsebar energi som elektromobiliteten kommer att kräva. Vilka modeller som fungerar bäst kan, menar de, prövas i olika regioner, så att en teknikkonkurrens upprätthålls.

Så där måste forskare, experter, tillverkare och medborgare fortsätta tänka – fritt, faktabaserat, realistiskt. För frågeställningarna är så många.

Energiförsörjningen, om den ska bygga på det förnybara, kommer att ställas inför tunga påfrestningar när fordonselektrifieringen tar fart. Därmed kommer även debatterna om vind-, våg-, sol, och biokraft att intensifieras, liksom sannolikt kärnkraftsfrågan.

Tekniken för battericeller och laddningsstationer måste utvecklas enormt, och dra full nytta av digitala lösningar för smarta, flexibla energisystem. Det i sin tur kommer att kräva stora, långsiktiga investeringar som täcker hela kartan. Inte minst för att kunna göra omställningen möjlig och ekonomiskt rimlig även för en alltid bilberoende lands- och glesbygd, med hjälp av differentierade subventioner och flexibla regelverk.

Det är alltid ett dilemma, när epokgörande, övergripande investeringar måste göras: välja rätt teknik och rätt tidpunkt. Debatten om höghastighetstågen är intressant ur den aspekten.

Är det rätt att prioritera storskalig, ny infrastruktur när den gamla lider av brister och stora renoveringsbehov? Är det inte för tidigt, om en stor investering ska göras för många decennier framåt, att välja dagens höghastighetståg, när morgondagen kanske bjuder något ännu bättre?

En diskussion av liknande slag förs på energiområdet, om de olika förnyelsebara alternativen.

Man kan, å andra sidan, inte vänta i evighet, eller på den perfekta lösningen, för då kommer ingenting att ske eller förändras, då blir det bästa det godas fiende, då kommer vi inte längre att vara handlingskraftiga när det behövs som mest, då är det slut med omfattande investeringar. Ambitioner må förena, men om lösningarna kommer ständigt att råda debatt.

Elektrifieringen av våra fordon är på väg in i en ny fas, och när den har kommit igång ordentligt kommer få, trots allt, att längta tillbaka. Men inget enda av de vägval som väntar lär bli enkla eller givna.

Tillverkare, investerare och beslutsfattare måste ha is i magen och fötterna på jorden, men samtidigt våga gå till beslut när tiden är inne.

Miljöomställningen kommer, som få andra områden, att kräva ett sådant mod.