Sexualitet och skola
Människan behöver från början få lära sig förstå att kvinnan och mannen liknar – och är olika – varandra på samma sätt som nyckeln och ett nyckelhål, och att de tillsammans bildar en enhet, med gemensam funktion för vårt mänskliga liv, skriver med. dr Iréne Sjögren, docent i pediatrik i Uppsala i denna anmälan av "Sexualitet och samlevnad”. Bitvis känns det välgörande att en svensk statlig utredning kan publicera vad som kallas ett preliminärt förslag till del av lärarhandledning, påpekar artikelförfattaren.
En kunskapsnyckel om "Sexualitet och samlevnad” (Svenska Utbildningsförlaget Liber AB 1971) har nyligen offentliggjorts av USSU, utredningen rörande sexual- och samlevnadsfrågor i undervisnings- och upplysningsarbetet, som presenterar välbalanserade och sansat skrivna "Fakta och synpunkter för sexualundervisningen”.
Bokens skilda avsnitt är skrivna av fackmän utanför utredningen och samredigerade av USSU som svarar för innehållet i dess helhet. Detta har dessbättre inte medfört att goda författares personliga uttryckssätt plånats bort, och bit vis känns det välgörande att en svensk statlig utredning kan publicera vad som kallas ett "preliminärt förslag” (till del av lärarhandledning).
I bokens andra avsnitt formuleras undervisningens målsättning, att dels "ge sådana kunskaper i anatomi, fysiologi och sexuellt samliv att felhandlingar som beror på okunnighet motverkas”, dels förmedla sådan insikt som "bör kunna motverka hänsynslöshet och befrämja ansvar, hänsyn och omsorg”.
Det hade varit naturligt om den formulerade målsättningen hade fått inleda boken. De sjuttio faktaspäckade sidorna om anatomiska, fysiologiska och tekniska frågor hade då ramats in och bundits ihop med det övriga stoffet. Som det nu är, konfronteras man brådstörtat på första sidan med de mänskliga könskromosomernas matematiska tecken för obekanta faktorer, X och Y i olika kombinationer, och i en 19-radig fotnot påpekas bl.a. att personer med mer än en manlig Y-kromosom kan visa "tendenser till våldsbrott”; som källa till uppgiften anges ingen av de europeiska – också svenska – forskare som vetenskapligt dokumenterat saken, utan något så okontrollerbart som "vissa amerikanska jurist- och läkarkretsar”.
Läs även
De medicinska avsnitten är rika på välvalda och aktuella fakta och skrivna på ett språk som lekmannen bör förstå. Därtill finns en ordlista som kunde göras än mer användbar genom viss komplettering och hänvisning till aktuella sidor i texten. Läsningen skulle också ha underlättats genom några enkla bilder och diagram.
Vissa avsnitt, som enligt litteraturanvisningen bygger på en lärobok för sjuksköterskor från 1965, borde dock ha fått en aktuell revidering så att läsaren sluppit konfronteras med ålderdomliga föreställningar om vissa rasskillnader, dödlighetssiffror för första levnadsåret från 1940-talet och uppmaningar om att "man skall” undersöka och behandla den nyförlösta modern och hennes barn på angivet sätt.
Ett omnämnande av den psykologiska och funktionella realitet, som ett manligt klimakterium är för många, saknas. Likaså borde ha nämnts några ord – gärna i fetstil – om så kallade "extracykliska ovulationer”, d.v.s. det faktum att ägglossning kan ske också vid andra tider än den beräkningsbara, vilket minskar säkerheten under kvinnans så kallade "säkra perioder”, något som också påven underlåter att framhålla.
Avsnitten om jämförande sexualantropologi, könsroll och samhälle och om aborter rymmer exempel på det vemodiga faktum att människan ofta tenderar att rusa direkt från gångna tiders felsyn till en annan, likadan – fast tvärtom.
Kollektiva och institutionaliserade erotiska uttryck hos vissa naturfolk skildras som något av idylliska petting-parties under sol och palmesus. Den bistra sanningen lämnas därhän, nämligen att sagda folk knappast besatt överskottskrafter som flödade fram under frigjorda famntag; ofta behövdes i stället aktiverande stimulans för den fruktsamhet, som var livsnödvändig för stammens och samhällets fortsatta existens.
"Skolan ansluter sig till och argumenterar för kraven på jämställdhet för kvinnan” (kursiverat i boken), och skolan sägs bidra till jämställdhet mellan könen genom att "förvänta sig samma beteenden av pojkar och flickor”. Dessa krav och förväntningar tedde sig okonventionella vid seklets början. När det återstår 29 år till nästa sekelskifte framhärdar kvinnorna alltfort – också där de har teoretiska och praktiska möjligheter till annat val – att föredra människovårdande yrken, trots att sådana ger lägre inkomst än den får som sysslar med sifferkalkyler eller maskinvård. Detta framgår av tydliga tabeller i boken. Kan det möjligen vara så att vi i dag har en konventionell felsyn i könsrollsfrågan?
En kvinnlig sjuksköterska eller läkare kan ofta temporärt få välja emellan att ägna sig åt andra människors krasslighet eller sina egna barns liv – många väljer det senare, fast det ger mindre betalt. Men få män har i dag samma valmöjlighet. Nog vore det dags snart att på allvar argumentera för jämställdhet också för mannen och att kalla människovårdande tjänster inom ett hem för "yrke” – nämligen ett yrke som ger rimlig utkomstmöjlighet så att det fritt kan väljas av både kvinnor och män, gifta och ogifta. Först därefter vore det möjligt att samla objektiva belägg för om det är realistiskt och önskvärt att "förvänta sig samma beteenden” av män som av kvinnor inom yrkeslivet. Jämställdhet för människan oberoende av kön, uppnår vi först, då vi på lika villkor kan göra olika val.
Den fria aborten är numera i praktiken ett faktum för alla som behöver och vill ha den i vårt land.
Men de mer eller mindre välgrundade argument och "uppskattningar”, som lanserades under 1960-talets känsloladdade abortdiskussion, har blott i ringa mån fått lämna plats för aktuella och välgrundade fakta i det avsnitt om aborter som avser att ge stoff och ledning för kommande decenniers undervisning.
Sålunda omnämns inte att när man i Rumänien plötsligt upphävde de fria aborterna, så ledde detta inte till någon enorm ökning av de illegala aborterna, men däremot till en tredubbling av antalet levande födda på ett år.
För Frankrike anges i boken 50 som ett "säkert” och 150 som ett "därutöver uppskattat antal” framkallade aborter per 100 levande födda barn, trots att Nationalinstitutet för demografiska studier 1966 i Population framlade en väldokumenterad rapport som anger att antalet framkallade aborter knappast överstiger 30.
Över huvud taget uppvisar länder med välstuderad abortfrekvens mycket lägre siffror än när frekvensen baserar sig på "uppskattning”. Därför synes det vara av föga intresse att understryka att Uruguays abortfrekvens uppskattas vara sex gånger så hög som Chiles – 50 aborter per 100 födslar; enligt boken har Chile de "bäst undersökta förhållanden”.
Läs även
Abortfrekvensen i Sverige har – trots vår allmänna standard, utbildningsnivå och lättillgängligheten av preventivmedel – de senaste åren uppvisat stigande tendenser. I likhet med förlossningar och operativa ingrepp innebär aborter vissa risker för komplikationer och följdtillstånd, och en abortsituation medför alltid oro och personligt lidande till kropp och själ, som kan undvikas genom eftertanke – före – och preventiva åtgärder. Därför understryker USSU naturligt nog att framkallad abort aldrig får uppfattas som "annat än en nödfallsutväg som så snart som möjligt och i största möjliga utsträckning bör ersättas med förebyggande metoder för födelsekontroll”.
USSU har tagit ett anmärkningsvärt steg – långt bakåt i tiden – då man gör sig till förespråkare för en inskränkning i vårt vedertagna toleransbegrepp. Skolan sägs nämligen "inte vara tolerant mot de intoleranta”. Öga för öga och tand för tand.
Generellt sett är barn mer intoleranta än vuxna. "Människan föds gammal och blir så småningom ung”. Det påpekas att barn ofta är intoleranta mot föräldrarnas sexualliv; enligt USSU:s toleransnorm skulle föräldrar därmed inte behöva vara toleranta mot barns och ungdomars sexualitet. Immigranter till vårt land bär med sig etiska och religiösa normer från skilda länder och kulturer, som inte rymmer tolerans för vissa av våra svenska seder och oseder; enligt USSU:s nygamla toleransbegrepp skulle immigranterna och deras normer därför inte tolereras av skolan.
Om detta är och skall vara en norm för vår officiella utbildningspolitik bör den med stora rubriker offentliggöras för världen och genom bl.a. vårt statliga invandrarverk ges spridning till de människor som planerar att fara hit, så att dessa ges god tid till eftertanke innan de far till vårt land, vars toleranspolitik länge varit en annan än den som USSU nu proklamerar.
Av boken framgår att "drygt en femtedel av eleverna har sin sexualdebut innan de slutar grundskolan”, vilket med andra ord innebär att nästan fyra femtedelar eller bortemot 80 proc. av alla svenska ungdomar väntar med att etablera sexuella kontakter till dess de kommit ut i förvärvsliv eller påbörjat högre studier. Svensk ungdoms enastående omoral tycks vara en myt. Men Sverige har världens högsta frekvens av gonorré, som ökar speciellt bland tonåringar. USSU påpekar dels att "okunnighet och tanklöshet kan leda till lika stora olyckor som hänsynslöshet” (med ålderns rätt är den unga människan ofta både okunnig och tanklös!), dels att "de som har extremt tidig sexualdebut uppvisar en markant tendens till grovt asociala attityder och tendenser”.
Läs även
Det antyds också att det påvisats ett påtagligt samband mellan tidig sexualdebut och bl.a. könssjukdom, oönskade graviditeter, promiskuitet, likgiltighet, hänsynslöshet. Efter sådana uppgifter ter det sig märkligt att USSU tar uttrycklig ställning för att skolan inte längre skall rekommendera sexuell avhållsamhet under unga år. De närmare skälen härtill avstår man tills vidare från att utveckla. Men det påpekas att "större delen” av dem som haft tidig sexualdebut hittills inte förefaller ha "skadats”. En motsvarande cynism kunde ha varit ett påpekande av att "större delen” av de kvinnor som använde Neurosedyn under graviditeten fick oskadade barn. Det är givetvis den ökade risken för skador – inte det förhållandet att "större delen” inom en riskzon förefaller "oskadad” – som måste vara vägledande för våra åtgärder och rekommendationer.
De unga behöver både skolans och hemmets stöd för att välja ett levnadssätt som är hälsosammast för dem själva och deras framtida mänskliga kontakter.
Avslutningsvis understrykes i boken att "det är hemmet som bär huvudansvaret för barnets fostran och vård”. "Dess framtida emotionella attityder till sexualiteten formas mera genom atmosfären i hemmet än av en aldrig så utmärkt intellektuell sexualupplysning”. ”Någon möjlighet för hemmet att under barnets förskoleålder hålla sig 'neutralt’ i sexualfrågan ges inte. Om man väljer att tiga kommer även detta att skapa en viss attityd hos barnet”. "Ängsliga, osanna eller undvikande svar kan – kanske för alltid – förbinda den sexuella sfären med en känsla av otrygghet eller 'förbjudenhet’”.
Men alltför många barn förmenas under sina förskoleår sådana sanna och okonstlade fakta om sexuella frågor som kunde ge dem emotionell trygghet för livet. Av bokens tabeller och text framgår att "minst hälften av föräldrarna undviker att tala med barn om sexuella ting”. De som inte fått rättframma svar på sina egna frågor när de var små får ofta svårt att svara naturligt när de själva blir stora.
Man kan hoppas att statsmakterna tar konsekvenserna av den slutledning som kan dras av USSU:s bok och vidgar – eller koncentrerar – målet för undervisnings- och upplysningsarbetet i sexual- och samlevnadsfrågor så, att det direkt och indirekt kommer barnen tillgodo under deras tidigaste år.
Ty människan behöver från början få lära sig förstå att kvinnan och mannen liknar – och är olika – varandra på samma sätt som nyckeln och ett nyckelhål, och att de tillsammans bildar en enhet med gemensam funktion för vårt mänskliga liv.
