Systrarna Ekblad står för första gången tillsammans på scenen i finlandssvensk produktion

- Att jobba med Susanne Ringells lekfullt dystopiska pjäs, De langerhanska öarna med Ulrika Bengts som regissör har varit en spännande resa.

Det är skådespelarsystrarna Stina och Ylva Ekblad överens om när de nu för första gången möts i en finlandssvensk produktion.

- Vi är två riktiga människor som möts och leker med situationerna och orden och på så sätt uppstår identifikationen med rollerna. Det krävs en öppenhet för texten och för varandra, berättar systrarna.

Nu håller de på med de sista repetitionerna för Klockriketeaterns urpremiär på Esbo stadsteater den 27 september.

Katastrof efter katastrof

Inför premiären berättar författaren Susanne Ringell hur De langerhanska öarna egentligen kom till.

Susanne Ringell tillbringade tre vintrar på en ö mitt i Atlanten för ungefär sex år sedan. Där skulle hon få ro att skriva och njuta av sitt författarskap.

Så blev det inte. Första vintern blev hon färdig med en pjäs som blev en total katastrof och hon hotades med åtal.

Andra vintern skrev hon en roman som också den blev en katastrof.

Tredje vintern kom äntligen pjäsen De langerhanska öarna till. Men det skulle ännu räcka sex år tills pjäsen kom att sättas upp.

Nu har Klockriketeatern tagit pjäsen under sina vingar och efter urpremiären på Esbo stadteater kommer den också att spelas på Åbo Svenska Teater, Finlands nationalteater, Wasa Teater och slutligen på Dramaten i Stockholm.

Det är värt att notera att det är första gången som en svenskspråkig produktion från Finland spelas på Finlands nationalteater.

Språket som vapen

I De langerhanska öarna möter vi två systrar på ett hotellrum. De fördriver tiden med minnen och leker med ord.

Susanne Ringell ser pjäsen som en lekfull dystopi, där huvudtemat är förlust, framför allt förlust av mening och sammanhang. Texten är poetisk och bjuder på starka språkliga associationer. Man kunde nästan tala om språkliga metamorfoser.

- Pjäsen är ett slags motståndsrörelse mot fördumning, språket är ett vapen i kampen mot en verklighet som bli mer och mer omöjlig att leva i, förklarar Ringell.

Regissören Ulrika Bengts har också tidigare jobbat tillsammans med Susanne Ringell. Hon menar att hon knappast skulle ha börjat regissera för teaterscenen om inte Susanne hade tjatat på henne.

Det senaste samarbetet var Simma näck 2009 – också då med Ylva Ekblad i rollen. Den här gången får publiken en unik chans att se båda systrarna Ekblad på scenen.

Systerpjäs till Idlaflickorna

Hur känns det då för två systrar att jobba i samma produktion?

- Det känns lite extra roligt eftersom vi kan varandras rytm och tajming. Vi ser varandras tankar och vet att vi har samma bakgrund och samma ryggsäck att hämta inspiration från, nämligen vår barndom, förklarar systrarna Ekblad glatt.

2011 spelade Stina och Ylva Ekblad i pjäsen Idlaflickorna på Dramaten – med ett gästspel också i Finland. De langerhanska öarna är ett slags systerpjäs till Idlaflickorna.

- De är båda syskonpjäser. Men de är förstås präglade av två helt olika författartemperament, förklarar Stina.

- Susanne Ringell hade ju skrivit De langerhanska öarna för oss när vi höll på med Idlaflickorna men det var otänkbart att göra den då eftersom de påminde så starkt om varandra, berättar Ylva.

Eftersom Stina Ekblad jobbat i Danmark och Sverige medan Ylva jobbat i Finland har de inte haft möjligheten att jobba tillsammans. Men några pjäser på Dramaten har de ändå gjort tillsammans.

- Efter produktionen med Idlaflickorna fick vi blodad tand och efter det har det alltid varit roligt att sammanstråla, menar Ylva.

Svårare att göra realistiska pjäser

De langerhanska öarna präglas av starka språkliga associationer och metamorfoser, men Stina och Ylva Ekblad anser inte att det försvårat arbetet. Tvärtom kan det ge mera möjligheter menar de.

- Det har gått ganska lätt, vi är ju vana vid att spela poetiska, lösryckta och fragmentariska pjäser. Man kan hitta allt möjligt annat där under och mellan raderna än det som just precis står där.

- Jag tycker nästan det är svårare att göra oerhört realistiska pjäser, tillägger Stina Ekblad.

De konstaterar att man trots allt måste hitta en dramatisk linje i pjäsen.

- Tillsammans med Ulrika Bengts har vi jobbat oss fram till vilka kvinnor det är frågan om och vad det är som egentligen händer medan de talar på det här, till synes, obegripliga sättet.

De betonar att pjäsen är lekfull samtidigt som den är en dystopi. Lekfullheten är oerhört viktig både för dem och för teatern överlag, förklarar de.

Att hitta de rena tonerna

- Vi har skapat de här kvinnorna och rollkaraktärerna utifrån dem vi är. Det har varit intressant och inte särskilt självklart, tycker systrarna.

Som skådespelare ska man kunna identifiera sig med alla toner, man måste hitta de toner som klingar sant och rent i sig själv, menar de.

- Vi är två riktiga människor som möts och leker med situationerna och orden och på så sätt uppstår identifikationen med rollerna. Det krävs en öppenhet för texten och för varandra.

Systrar och kollegor

Varken Stina eller Ylva tycker det varit särskilt svårt att vara systrar och kollegor på samma gång. Stina tillägger ändå att det kanske varit jobbigare för Ylva.

- Ylva är ju lillasystern så hon har kanske varit tvungen att knöla sig fram lite mer eftersom hon så tydligt gått i mina fotspår.

Ylva instämmer och betonar att det geografiska avståndet varit viktigt för hennes utveckling.

- Vi har inte studerat varandra för nära eller för ofta. Jag har alltid fått höra att jag liknar Stina och att vi har så lika röster, fortsätter hon.

- Men med åren har jag också blivit tvungen att höra att jag liknar Ylva så det har väl jämnat ut sig, skrattar Stina.

Trots det tycker de båda att det är väldigt roligt att ha en syster med samma yrke eftersom de kunnat dela så mycket.