Syftet med betygs- reformen i den nya läroplanen för 2011 var bland annat att höja kunskapskraven. Nu, när de nya läroplanerna är fullt implementerade i Sveriges alla grund- och gymnasieskolor, syns resultatet.
I ett reportage i Studio Ett (SR 6/3) intervjuas ett antal föräldrar om deras barns läxor. En mamma, som själv är disputerad, är nästan förtvivlad. Trots hennes höga utbildning kan hon inte hjälpa sitt barn, som går på högstadiet, med hemuppgifterna.
Mamman är inte ensam med sin uppfattning. ”De styrdokument som direkt reglerar skolans verksamhet är i princip omöjliga att tolka”, säger Isak Skogstad, högstadielärare och skoldebattör, till SR.
För att få högsta betyg i samhällsvetenskap i årskurs nio ska eleven ha ”mycket goda kunskaper om olika samhällsstrukturer”, och ”visar det genom att undersöka hur sociala, mediala, rättsliga, ekonomiska och politiska strukturer i samhället är uppbyggda och fungerar och beskriver då komplexa samband inom och mellan olika samhällsstrukturer.”
Vad tusan betyder det? En person som har en magisterexamen i sociologi kanske kan svara utförligt på den frågan. En 15-åring, hur begåvad han eller hon än må vara, kan antagligen inte göra det. Hur lärarna ska tolka kraven är också en gåta, precis som Skogstad säger i SR:s reportage.
Anledningen till att det har blivit så här är knappast att Skolverket tror att det bor en liten akademiker i varje grundskoleelev. I stället har man influerats av en konstruktivistisk kunskapsteoretisk inriktning. Hårdraget menar försvararna av denna pedagogik att det är lönlöst att ta reda på faktakunskaper, som exempelvis att veta vilket år Gustav Vasa kröntes till kung i Sverige. I stället ”skapas” kunskapen genom att eleven interagerar med omvärlden. Läraren ska inte vara lärare i traditionell mening, utan något slags handledare i elevens ”sökande”.
Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand beskriver denna inställning bäst. Till SR säger hon att faktakunskaper ”där man efterfrågar årtal eller kungar och så vidare” kan vara en bra bas, men att det ändå är viktigare med förståelse för olika samband och händelseförlopp i historien. Dessutom är det mer ”spännande” med ”kritiskt tänkande” än att rabbla regentlängder, enligt henne.
Men hur i hela fridens namn ska man kunna göra avancerade analyser av exempelvis drottning Kristinas abdikation och konvertering till katolicismen om man inte har gedigna kunskaper om vem hon var, när hon levde och vem som var regent före henne? Om man knappt vet något om svenskt och europeiskt 1600-tal kommer man inte direkt att kunna se några ”komplexa samband”.
Föraktet för faktakunskaper har också en annan baksida. En person som inte har kunskaper om sin egen omvärld och historia blir fattigare som människa. Den som i vuxen ålder måste googla hur länge Sverige har funnits eller varför Svenska kyrkan är protestantisk, eftersom skolan inte lärde ut det, har berövats något man har rätt att få lära sig i skolan.
