Esad Landžo – krigsförbrytaren som bad om förlåtelse

Esad Landžo ville börja på konstskolan i Sarajevo, men istället blev han en fruktad fångvaktare som gjorde sig skyldig till misshandel, tortyr och mord.

I en scen ur dokumentärfilmen The Unforgiven sitter en man i ett fängelse och tittar på ett fotografi av sig själv som barn. Han undrar hur det är möjligt att det oskyldiga barnet på bilden senare kunde förvandlas till ett monster.

– Jag blir fortfarande nedslagen av att se den där scenen med fotografiet, säger samma man, idag bosatt i Finland. Han är gift och jobbar till vardags för ett städföretag.

Mannen heter Esad Landžo, och dömdes år 1998 till 15-års fängelse av internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien, bland annat för mord, tortyr och misshandel.

Han vill inte skylla ifrån sig för sakerna han gjorde under de mörkaste åren i hans liv, men professionell hjälp av flera psykologer har gett honom verktyg att förstå varför det gick som det gick.

Krossade konstnärsdrömmar

Esad Landžo växte upp i staden Konjic i Jugoslavien. Han var en blyg kille som inte stod ut i mängden på något särskilt sätt. Men han hade ett stort intresse för bildkonst, som också uppskattades av familjen, vännerna och skolan. Han levde för att teckna och måla, och vägen var färdigt utstakad för honom – han skulle börja på konstskola i Sarajevo efter grundskolan.

Han kom också in på skolan, men sedan drogs mattan under fötterna på honom. Pappan meddelade att familjen inte har råd att betala för hans utbildning. Han hade fyra syskon som också kostade pengar. Han fick börja i yrkesskola istället, hade pappan bestämt. Beslutet tog hårt på Esad Landžo, som inte hade någon b-plan vid sidan av konstintresset.

En trotsig ung man vid krigets port

Fram till dess hade Esad Landžo varit en blyg, artig och foglig pojke, precis som man skulle vara i det kommunistiska idealsamhället Jugoslavien. Man respekterade de äldre i samhället och gjorde vad de bad en att göra.

Men nu började han trotsa familjen och auktoriteterna i närsamhället. Alkohol kom med i bilden och lusten att leva upp till föräldrarnas förväntningar försvann samtidigt som drömmarna om konststudier krossades. Han var besviken på allt och alla.

Samtidigt började Jugoslavien knaka i fogarna. De nationalistiska strömningarna och självständighetssträvandena i federationens delrepubliker blev allt starkare. Slutligen, en morgon år 1992, vaknade Esad Landžo upp i det nyutropade Republiken Bosnien och Hercegovina. I den nya nationen, där invånarna tidigare kommit överens med varandra oberoende av etnicitet, kunde grannarna plötsligt förvandlas till fiender. Landet var i krig.

I den här nya verkligheten hittade Esad Landžo – då 19 år gammal och missnöjd med livet – sin plats i hierarkin.

Fruktad fångvaktare

I byn Čelebići, i Esad Landžos hemstad Konjic, förfogade bosniakerna över ett fångläger där främst bosniska serber internerades. Esad Landžo, själv bosniak, beordrades att bli fångvaktare på lägret. Det var mest unga män som användes till uppgiften, för de förstod inte att ifrågasätta sin uppgift.

Esad Landžo, nu med smeknamnet Zenga, var utåt sett ingen ståtlig fångvaktare. Han vägde kring 65 kg och hade, trots att han bar vapen, lätt kunnat bli övermannad av fångarna. Vakterna kontrollerade därför fångarna i grupp, men Esad Landžo bortförklarar inte sitt personliga ansvar.

– Jag sysslade med allt förutom våldtäkt, kan man säga. Mord, tortyr och misshandel, berättar han.

Fångar kunde till exempel förhöras angående var de gömt sina vapen efter att de tagits till fånga. I verkligheten hade fången kanske kastat sina vapen i flykt och inte ägnat en tanke åt var de hade hamnat. Då kunde en överordnad be vakterna misshandla fången tills minnet om vapnets gömställe kom tillbaka. I sådana fall hände det ofta att fången till slut dog, eftersom den inte hade hade någon aning om var vapnet låg.

Det kändes rätt just då

Esad Landžo var just då övertygad om det han gjorde var rätt. Som yttre orsaker nämner han främst krigssituationen och den militära hierarkin. Det var helt enkelt otänkbart att ifrågasätta en order. Som 19 år gammal var han också lätt att manipulera. Det hade kanske varit svårare att motivera en 35-åring att utföra samma uppgifter.

Han nämner igen traditionen av lydnad som är stark i det bosniska samhället.

– Vi tar Finland som exempel. Här tror inte medborgarna på allt vad beslutsfattarna säger, utan man ifrågasätter dem. Någon sådan tradition finns inte i mitt hemland.

Han lyfter också fram bristen på erfarenhet och jämför med militären i USA. Trots att de har världens kanske mest professionella yrkesmilitärer, som borde veta vad Genèvekonventionerna innebär, gör de sig också skyldiga till krigsbrott. Som exempel nämner han kriget i Irak och Abu Ghraib-fängelset.

– Hur kan man då förvänta sig att en bosnisk armé, där snickare, busschaufförer och kriminella leder trupper på upp till tusen soldater, ska implementera Genèvekonventionerna?

Gällande de personliga orsakerna menar Esad Landžo att han hade lätt att dras med i krigets mentalitet. Han var besviken över sin lott i det civila livet, vilket gjorde honom till en negativ person. Under de omständigheterna var det lätt att påverka honom i en ännu mer negativ riktning.

– Min mörka psykiska utveckling var som en flod. Flödet gick inte att stoppa och det blev bara värre och värre.

Men han poängterar igen att det inte finns några bortförklaringar.

– Man kan inte tro att man har en rätt att döda andra människor. Under kriget trodde vi att vi hade den rätten. Vi var för oerfarna och fick för mycket makt.

Från monster till människa igen

Bosnienkriget tog slut år 1995. År 1998 stod Esad Landžo inför internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Vid det här skedet hade han mentalt nått botten och till och med försökt ta livet av sig. Men han levde fortfarande i tron att han hade gjort rätt under kriget.

Han hade ändå velat medge allt, mest eftersom han var utmattad och inte ville dra ut på rättsprocessen. En bosnisk advokat, med en politiserad agenda, gav honom ändå rådet att förneka allt. Tanken vara att utnyttja Esad Landžo, fick han senare veta, för att försöka frige en annan bosniak som före kriget varit en framgångsrik affärsman.

Han började må bättre efter att han fick en ny advokat, som insåg att han behövde professionell hjälp. Förutom läkare arbetade också flera psykologer med hans hälsa.

Han började bli människa igen, vilket samtidigt ledde till nya problem. Efter att ha diskuterat med psykologer och hört vittnesmålen under rättegångarna, blev han tvungen att konfrontera sig själv. Han insåg för första gången att det han gjorde under kriget var fel.

Ville be om förlåtelse

Fängelsedomen var femton år, men han släpptes fri efter tio. Krigstribunalen, som är ett FN-organ, fördelade fångarna bland medlemsländerna. Esad Landžo satt sina sista år i fängelset i Kylmäkoski i Finland.

En dansk regissör, Lars Feldballe-Petersen, tog kontakt med honom då han fortfarande satt i fängelset. Regissören berättade att han ville göra en dokumentär om hur krigsförbrytare återgår till det civila livet. Esad Landžo ställde upp, men kom själv med en egen vinkling till dokumentären. Han ville nämligen åka tillbaka till Bosnien och be sina offer om förlåtelse.

Han förväntade sig inte att någon skulle förlåta honom. Det hade han knappast själv gjort i deras position. Men återresan till hemstaden och det gamla fånglägret i Čelebići hade stor betydelse för honom.

– Jag fick säga det vad jag länge velat säga, och de fick likaså säga till mig vad de hållit inom sig.

Trots att ingen direkt kunde förlåta honom betydde det mycket för de före detta fångarna att möta Esad Landžo. Kontaktpersonen i Bosnien, som hade letat upp personerna inför träffarna, kunde i efterhand berätta att en av dem för första gången sedan kriget hade kunnat sova med ro i sinnet.

Livet går vidare

Esad Landžo kommer aldrig att bli kvitt sitt förflutna, men efter flera år av terapi har han lärt sig att handskas med det. Jobbet är ett viktigt andningshål för honom. Att bara sitta sysslolös och tänka är värre.

Han är glad att han tog steget och återsåg sitt hemland och bad om förlåtelse. Esad Landžo var långt ifrån den enda krigsförbrytaren i det forna Jugoslavien, och han tycker det är synd att de flesta fortfarande tiger om kriget. Alla borde kunna be om förlåtelse och försöka gå vidare i livet.

Han jämför med Finland som fyller hundra år i år. Efter inbördeskriget befann sig också vårt land i en situation där folket var splittrat. Enligt Esad Landžo har Finlands väg mot enighet varit mera civiliserad i jämförelse med utvecklingen i forna Jugoslavien.

Dokumentären The Unforgiven, regisserad av Lars Feldballe-Petersen och producerad av finska Kinocompany Oy, har biopremiär i Finland den 20 oktober 2017 och visas senare på Yle TV1.

Mera om Esad Landžo i Efter Nio med temat svart, måndagen den 16 oktober 2017, kl. 21.00 i Yle Fem och på Yle Arenan.