I många år har den vanligaste frågan om konfektionsindustrin varit: Från vilket land kommer dina kläder och vem har tillverkat dem? Idag är den relevanta frågan: Hur tillverkades dina kläder och av vad?

Kläder är på väg att bli en högteknologisk produkt. Efter årtionden av arbetskraftintensiv tillverkning ersätts nu människorna i fabrikerna med artificiell intelligens, AI, och robotar.

Förändringarna i klädindustrins affärsmodell gynnar konsumenterna genom snabbare leveranser och bättre kundanpassning, men hotar försörjningen för miljoner arbetare i låg- och medelinkomstländer. Hur de länderna förmår hantera förändringarna får omfattande konsekvenser.

I dag kommer mer än hälften av världens textilexport och runt 70 procent av konfektionstillverkningen från utvecklingsekonomier. I Asien är runt 43 miljoner människor anställda i konfektions-, textil- och skoindustrin, där kvinnor utgör tre fjärdedelar av arbetsstyrkan.

Från Kina till Bangladesh har textil- och konfektionstillverkningen gjort det möjligt för kvinnor att tjäna egna pengar och lyft generationer ur fattigdom. Försvinner dessa jobb blir följderna förödande. Men att rädda dem är ingen enkel sak.

Det är inga små utmaningar producenterna i Asien står inför. Exempelvis fick internetjätten Amazon förra året patent i USA på ett system för tillverkning on demand som till ett lägre pris kan kundanpassa och optimera konfektionsbeställningar från hela världen. Företaget har redan fått grönt ljus för sin första produktionsanläggning som byggs i Norristown i Pennsylvania.

Det är bara två år sedan Amazon meddelade att företaget skaffat sig ett eget klädmärke. Med futuristiska nyheter som AI-analys av modetrender och en "spegel" som gör att kunden kan "prova" plaggen hemma i sin dator, blended-reality mirror, lär Amazons satsning på och inflytande över klädindustrin växa.

I många avseenden är förnyelsen bra. Det blir inte bara roligare för kunderna att handla; effektiviteten i produktionen ökar och kostnaderna sjunker.

Stora märken kan framöver reagera snabbare på sina kunders önskningar, utan att det resulterar i överproduktion och osäljbara jättelager. Det är antagligen bara en fråga om tid innan stora modemärken byter ut sina "made-in"-lappar från utvecklingsländer till "made by Amazon manufacturing services"-etiketter.

Problemet är att alla dessa förändringar betyder färre arbetstillfällen för stora mängder människor. När fabriker läggs ner mister arbetarna sina jobb, samhällena sina inkomster och ekonomin drabbas. Vad kan politiska och andra makthavare göra åt det?

Många industrier i det som nationalekonomen Klaus Schwab döpt till "den fjärde industriella revolutionen" har reagerat med att försöka påverka tekniken. Det räcker inte för att lösa problemen i textil- och konfektionsbranschen. Industrin måste utveckla en mer människorelaterad och globalt medveten syn på affärer.

Nya tekniker bör utvärderas även utifrån vad de kostar människor och mätas i förlorade inkomster, brist på försörjning och splittrade familjer.

Teknikföretagen måste bli bättre på att samarbeta med konfektionsindustrin om framtida plattformar, där teknikunderstöd blir allt viktigare. Precis som symaskiner gått sönder och behövt repareras, måste mönster- och designprintrar samt paketeringssystem servas framöver.

För att övergången från manuell till modern tillverkning ska fungera, måste affärsvärlden och politikerna satsa på att utveckla de anställdas tekniska kunnande.

Om dagens arbetsstyrka ska få en plats i morgondagens ekonomier behöver arbetarna ha de kunskaper som krävs. För att det ska bli möjligt måste makthavarna i utvecklingsländerna inse den hårda sanningen: att stora mängder billig arbetskraft inte längre är en strategisk fördel i den globala ekonomin. En industriell förnyelse är angelägen och brådskande.

Regeringar bör arbeta för handelsavtal som kan dämpa effekterna av förlorade arbetstillfällen inom tillverkningsindustrin samtidigt som de lägger grunden för en övergång till mer teknikberoende industrier.

Från fabriksgolven till regeringskanslierna behövs djärva initiativ om dagens tillverkningsländer ska ha en framtid i den globala klädindustrin. Det är inte så att stora förändringar väntar konfektionstillverkningen – de är redan här.

Översättning: Karen Söderberg

Project Syndicate

Heshika Deegahawathura är affärsrådgivare inom MAS Holdings i Sri Lanka, ett av Sydasiens största konfektionsföretag inom underkläder, fritid och sport, med produktion i 15 länder och över 90 000 anställda.