Hon siktar på att rida EM i Frankrike

Hästar är en stor del av Felicia Olofssons liv.

– Vi har alltid haft hästar. Jag fick en shettis när jag var två men det var inte så mycket hoppning med honom – det var mest bara att sitta kvar, för han kastade av mig hela tiden.

Övergången från hoppning till dressyr gick stegvis.

– När jag var liten sa jag: ”jag ska aldrig tävla i dressyr” för jag tyckte att det såg så tråkigt ut.

Men så fick hon låna en C-ponny som var duktig i dressyr... Intresset växte tillsammans med D-ponnyn Comet.

– Det är den vita ponnyn som går där ute, han är 23 år nu. Han var hopponny men stannade på hindren och då gick vi över på dressyr. När jag började rida honom var han 17 och utbildad till lätt B/lätt A. Jag tog upp honom i FEI-klasserna. Han hade kanske inte gångarterna och sånt som de andra dressyrponnyerna har men det var jätteroligt att bara vara med i större sammanhang.

Tillsammans med Comet vann Felicia Svenskt ponnyderby 2016 – en bedrift.

Sedan ett och ett halvt år tillbaka kamperar hon ihop med Bellman.

– Jag är väldigt tacksam över att få chansen att rida honom.

Bellman är en stilig herre som är väl medveten om sitt tilltalande yttre. Den tolvåriga fuxen är karismatisk – på gott och ont.

– Han vet att han är kungen i djungeln här. Han har lite idéer och tankar om hur det ska vara. Det har blivit bättre men ibland bli man bara trött på honom, att han bara inte kan skärpa sig, säger Felicia som tränar för Yvonne Österholm och Ebba von Essen.

Vad tilltalar dig med dressyr?

– Just den där känslan när allt stämmer. När man sitter på hästen och bara svävar fram, det är en jättehärlig känsla som är svår att slå.

Är du perfektionist?

– I stallet ska allt vara exakt; putsat och i bra ordning. Så är det i ridningen också, jag vill ha grunderna först och sedan bygga på. Jag förhastar mig inte med någonting. Men i skolan är det inte riktigt så, skåpet är kanske inte världens finaste. Jag har ganska bra betyg men är inte perfektionist just när det gäller det.

För drygt två veckor sedan vältes Felicias tillvaro över ända när hennes pappa Marcus hastigt gick bort.

– Vi tror att han fick en hjärtattack. Det var helt oväntat, berättar Felicia.

Hur mår du just nu?

– Ganska bra efter omständigheterna. Hästarna är lite av en frihet för mig, de stöttar mig. Och så har jag kompisarna i skolan. Jag vill ju ha det som vanligt egentligen, det känns mest tryggt, och jag tror att pappa hade velat att jag ska vara lycklig ändå, säger hon.

Vilken roll hade pappa i din ridning?

– Jag bor ju mest här i Björkeberga och pappa följde med mig på träningarna och hjälpte till med allt runtomkring, medan mamma har varit den som varit med på tävlingar. Så han har ju hjälpt mig väldigt mycket, både i stallet och med mental träning. Han var väldigt bra på det för han var så lugn.

Livet går obönhörligen vidare för dem som lämnats kvar. Felicias vardag rullar på med nationella prov i skolan, hästar som ska ridas och tävlingar som ska leda henne vidare inom dressyren.

Ifjol var Björkebergatjejen reserv till EM och NM. Till sommaren hoppas hon kunna kvittera ut en biljett till EM i Frankrike men för att kunna ta en plats i det svenska juniorlandslaget behöver Felicia och Bellman göra bra resultat i internationell konkurrens. Därför tävlar hon i danska Ålborg kommande veckoslut.

– Den tävlingen är viktig. Det kommer en annan OBS-tävling längre fram i maj men eftersom jag går i nian har vi klassresa då och jag vill gärna hänga med på den. Så därför ska jag göra allt jag kan för att prestera bra i Ålborg och sedan rida SM och förhoppningsvis kvalificera mig för EM – det är min plan.

Felicia tränar mycket även när hon inte sitter i sadeln.

– Jag tycker det är viktigt att ha en bra fysik och har inte varit sjuk sedan jag gick i fyran. Jag tycker det är skönt att anstränga kroppen. Jag springer ner i skogen och har hunden med mig, säger hon och klappar Hampus som är en korsning mellan labrador och vorsteh.

I idylliskt belägna Björkeberga hittar hon kraft.

– Jag får mycket energi av skogen. Jag rider ut mycket med mina hästar, jag tycker de får bättre framåtbjudning och vilja av att arbeta där. Många lindar in sina hästar i bomull men jag tycker det är bra att de får ut och gå över stock och sten, då tål de mer.