Teaterrecension: Piskan viner över maktmissbruk och flathet i Ryhmäteatteris uppsättning av Gökboet

Efter Miloš Formans kultförklarade film från år 1975 har det krävts is i magen av alla som vågat sig på en scenversion av Gökboet. Jämförelserna har varit oundvikliga och drabbat till och med de modigaste utbrytarförsöken. Ryhmäteatteris version representerar en trygg medelväg men förlitar sig i första hand på att en stark berättelse alltid bär, oavsett vad publiken har i minnesbagaget.

Det gör den klokt i.

Uppsättningen på Sveaborgs sommarteater bygger på Dale Wassermans pjäsversion av Ken Keseys roman men regissören Juha Kukkonen har gett den en lätt bearbetning.

På den psykiatriska klinik där rebellen McMurphy (Robin Svartström) manövrerar in sig för att slinka undan en fängelsedom vårdas nu både kvinnor och män, i alla åldrar och ur alla samhällsklasser.

Det är ett enkelt grepp som samtidigt understryker vad den här kliniken egentligen representerar: ett samhälle i miniatyr med blottlagda maktstrukturer.

På kliniken ska alla likriktas för att passa in i systemet – med elchocker och lobotomi om inget annat biter. Oliktänkare och avvikare oskadliggörs av en personal som konsekvent hänvisar till order ”uppifrån” samtidigt som patienterna hålls lugna med skendemokratiska manövrar och tomma ord om medbestämmanderätt.

Det som däremot fungerar riktigt bra är självcensuren och angivarsystemet. Den som har vistats tillräckligt länge på kliniken vet att det är tryggast att ligga lågt och bara se till sina egna intressen.

Som publik inser vi förstås rätt snart hur stor den här kliniken egentligen är. Under den antydda sextiotalsinramningen speglar uppsättningen också dagens samhällsklimat med såväl skärpa som svärta.

Det är ju i och för sig ingen nyhet. När Formans film var ny kom den aldrig upp på biograferna i det dåvarande Tjeckoslovakien. Myndigheterna fattade direkt vidden av den politiska allegorin.

Men det intressanta med Ryhmäteatteris version är att den med små medel lyckas gjuta in rätt många nivåer i resonemanget.

Hey nuts, show some guts

Minna Suuronen gör till exempel sin Syster Ratched till en rätt ambivalent gestalt. I hennes tolkning är översköterskan med den lena rösten och de hårda nyporna livrädd för att förlora sin auktoritet men samtidigt helt uppenbart medveten om att hon utövar maktmissbruk.

Det är en livsfarlig kombination. När samvetet till varje pris måste dövas är destruktiviteten ett faktum, det vet varje envåldshärskare.

Men uppsättningen är inte heller nådig i sin syn på alla oss som svär över makten men samtidigt svär oss fria från den. Steget från de institutionaliserade patienterna till oss kroniskt apatiska medborgare utanför murarna är kort.

Det är lättare att gnöla än att handla. Eller att tiga i stället för att ställa upp för dem som har svårt att göra sig hörda själva.

Flathet är också en form av maktmissbruk, låter uppsättningen oss förstå. Och fogar sig samtidigt till Ryhmäteatteris långa rad av föreställningar där samhällsutvecklingen granskats med oroad blick.

Men också med en rejäl portion galghumor, satir och rebellanda.

Nyanserade rollporträtt

Gökboets främsta och ljudligaste revoltör är naturligtvis Randle Patrick McMurphy själv. Den som kan alla finter vet också hur andra använder dem, det dröjer inte länge förrän han genomskådat Syster Ratcheds taktik.

Och det är förstås till stor del just den karaktären som gjort att Formans film har blivit något av måttstocken för allt som gjorts sedan dess. Jack Nicholson är för många den enda tänkbara McMurphy.

Det har man förstås inte varit omedveten om på Ryhmäteatteri. När Robin Svartström joggar in med den svarta mössan nerdragen i pannan får vi nästan gnugga oss i ögonen ett tag.

Samma uppkäftiga leende, samma rastlösa energi. Porträttlik, javisst, men samtidigt med en så stark förankring i sin egen skådespelaridentitet att vi snart glömmer alla jämförelser. Det finns ingenting som gnisslar i det här rollporträttet.

Inte i de övriga patientporträtten heller.

Att Tiia Louste, Amira Khalifa och Wanda Dubiel gestaltar den här uppsättningens Harding, Scanlon och Ruckley är i många avseenden ett lyckat drag. Det ger den här samhällsmetaforen både tyngd, bredd och spelrum för fräscha tolkningar.

Men rollbesättningen är lyckad också i de fall där uppsättningen rör sig i mer välbekanta spår.

Att romanen filtrerar berättelsen genom Hövding Bromdens medvetande är ju något som iscensättningarna frångått men greppet finns kvar i form av några inre monologer som Robert Kock tolkar med lika delar värdighet och lågmäld förtvivlan.

Skicklig är också balansgången i Samuli Niittymäkis, Tommi Eronens och Mikko Penttiläs porträtt av Billy Bibbitt, Martini och Cheswick. Finsk teater i allmänhet och finsk sommarteater i synnerhet hemfaller ofta åt lite plumpa övertramp men i de här tolkningarna fungerar avvägningen mellan tragik och komik fint.

Helt fri från tröttsamma klichéer går uppsättningen dock inte.

Flum, gräs och dunderdrinkar ur kateterpåsen

Jag vet inte varför Juha Kukkonen valt att förlägga uppsättningen till en tid när hippievågen redan sköljer över samhället utanför sjukhusväggarna.Eventuellt kan det tolkas som en markering, en antydan om att de gamla fundamenten inte är orubbliga.

Men när Wanda Dubiel dyker upp första gången i en av sina tre roller, som en skränig Candy Starr i flummundering, skorrar det redan till en aning. Och värre blir det när hon återkommer med kompisen Sandy (Alex Anton) till den ödesdigra nattfesten.

Missförstå mig rätt. Det är inte Dubiel och Anton det är fel på, det är den grälla parodin på eran som känns så besvärande påklistrad och omotiverad.

Visst är det festligt på många sätt när partykungen förklarar baren öppen och serverar de medicin- och spritstinna dunderdrinkarna ur kateterpåsar samtidigt som nattsköterskan (Jutta Järvinen) hålls lugn med en rejäl påse prima gräs.

Och visst ska det vara en scen där karnevalism och kaos råder.

Men i den här klichéspäckade tappningen förvandlas den snabbt till en fullständigt omotiverad grundstötning i en uppsättning som skickligt glider förbi så många andra tänkbara blindskär.