Staffan Westerberg - Min pratkamrat och jag

- Under Vladimir Putins snart kvartssekellånga maktinnehav har Ryssland inte kommit så mycket längre än på Sovjettiden för att producera annat än råvaror för export.

– Jag får en känsla av att när vi väl börjar betrakta och värdera våra plikter och uppgifter så är det mycket som kan sorteras bort.

– Med svarta händer, doppade i mina fantasier, vevar hon den tunga maskinen.

– Jag önskar ni hade fått höra novellen, ett litet mästerverk, men ser jag någon som liknar honom på nyheterna, är det inte för att de skrivit hysteriskt roliga och tonsäkra noveller utan för att...

– Låt alla berörda vara med och hjälp varandra att formulera och pröva de olika argumenten.

- Min bonusdotter, nio år, fick sån ångest av matematiken att hon grät. Matte är många barns värsta skräckämne har jag förstått.

– Nu tittar han på mig igen, mannen mitt emot i vagnen. Han har något närmast vädjande i blicken. Väcker jag ett minne till liv?

– Det finns en tid i livet då perspektivet bryts och till slut vänds helt om.

– Väl hemma börjar så en lång resa som ska ta byxorna från toppen av näringskedjan hela vägen ner till den kladdiga botten.

- Vi är välbekanta främlingar, som varje dag sitter i detta fikarum tillsammans. I mellanrummen mellan arbetet. För att vila upp oss, för att äta mat, för att dricka kaffe.

– Jag har alltid varit fascinerad av frågor, och inser att det är ett sätt för mig att finnas i världen.

– Ditt tidsperspektiv räcker bara fram till smärtans slutgiltiga upphörande, alltså operationen, eller vad vårdapparaten nu beslutar sig för att göra med dig.

- Sedan dess har kommunikationen förändrats. Den har blivit tystare, allvarligare, kanske också mer osäker.

– Vi är rädda för att bli gamla i ett samhälle där vi ser äldre som tärande, en skör skara som behöver vård.

– En okänd skog stod framför mig och där skulle jag få gå, gömd av träden och tro att kronorna andades ut mina tårar så att de upplöstes i skimret mellan jorden och molnen.

- Många gånger har jag undrat om det finns en plats där jag känner att här, just här vill jag bo, här ska jag stanna, här är jag hemma.

– Vart tar nyanserna vägen? En sak jag tror mig veta om vanligt folk är ju att vi är väldigt olika.

– Ibland behöver vi uppmärksamma avstamp, att något nytt tar vid. Det kan vara på nyårsafton, en födelsedag eller en årsdag. Vårstädningen har blivit ett sådant tillfälle för mig.

– Skärp dig människa, alternativet hade varit värre. Tänk om ungarna inte flyttat? Då hade du fått ett verkligt problem på halsen.

- Inget annat djur har väl tillbringat morgontimmarna med människan lika flitigt som kon. Trötta kvinnor världen över har lutat sina pannor mot den varma kokroppen och delat sorger och glädjeämnen med...