Debatt: Hus utan avslutning

Malin Lernfelt, journalist och styrelseledamot i Svenska byggnadsvårdsföreningen, skriver krönikan 'Hus utan avslutning' i Byggnadskultur 1.18. Om den imaginära motsättning mellan skönhet, funktion och ekonomi som under allt för många år motiverat byggandet av platta tak.

Vi måste prata om taken. Eller rättare sagt frånvaron av tak. I århundraden har taken varit en viktig del av våra byggnaders identitet och uttryck. Pricken över i, grädden på moset och allt det där. Formen, sadeltak, mansardtak, valmat tak, i samspel med beläggningen, välarbetade stråtak, klassikt lertegel, plåttak med koppar eller zink är inte bara av kulturhistoriskt värde utan även estetiskt tilltalande.

På senare år har vurmen för platta tak varit stark och nästan allt som byggs ser ut som om man inte riktigt tänkt färdigt utan bara lämnat en avhuggen stubbe längst upp. Såväl höga som låga hus saknar helt den vackra och variationsrika avslutning som före modernismens intåg var en självklarhet, med konsekvensen att nybyggda bostadsområden ser ut som kalhyggen och städernas siluetter i allt högre grad saknar såväl identitet som spänning.

Problemet med platta tak är inte bara att de inte alls är moderna (de har varit på modet 70–80 år) och obarmhärtigt fula, utan även att de i svenskt klimat är opraktiska. Varje höst, vinter och vår fylls tidningarna med rubriker om platta tak som rasat in på grund av att de inte orkar hålla de mängder regn och snö som faller över Sverige.

Som fastighetsägare kan man hamna i en hopplös situation då försäkringsbolagen å ena sidan kräver att man skall hålla efter sitt tak och skotta undan för att få ersättning, å andra sidan riskerar att stå utan ersättning om man skottar fel och skadar taket på något sätt. Fuktskador orsakade av skarvarna i platta tak leder dessutom inte sällan till att hela byggnader måste rivas eller byggas om.

Platta tak går i vårt land, framförallt på grund av klimatet, inte heller att använda som social yta på samma sätt som till exempel är vanligt runt medelhavet. Sammantaget är de på alla sätt alltså en genuint dålig idé. Ändå är detta i huvudsak vad som byggs. Det är orimligt. En ohelig allians mellan ängsliga arkitekter som fastnat i en Le Corbusiersk vinkelvolt, byggherrar med kostnadseffektivitet som enda ledstjärna och svaga ointresserade politiker håller på att förvandla våra städer till trista legobyggen. För varje generation stubbar försvinner också mycket av det hantverkskunnande som behövs för att bygga och underhålla vackra, levande tak.

Det är dags för en motrörelse. Vi måste riva upp den imaginära motsättning mellan skönhet, funktion och ekonomi som för allt för många år motiverat byggandet av platta tak. Takens utformning har en enorm betydelse för hur stadsrummet upplevs och påverkar alla de människor som rör sig i våra bebyggda miljöer. Därför måste vi prata om taken och det djupt sorgliga ingenting som frånvaron av dessa skapar.

Malin Lernfelt
Journalist och styrelseledamot i Svenska byggnadsvårdsföreningen