Yttrandefriheten i Finland leder ingenvart
En artikel om IS som Thulfiqar Alanbari skriver i Irak förändrar hans och hans familjs liv så att de måste lämna allt bakom sig. Nu sitter modern och en del syskon fast i Österrike, själv bor han i Finland sedan hösten 2016 och funderar bland annat på yttrandefriheten i olika länder.
Vi möts utanför järnvägsstationen i Helsingfors och går tillsammans till ett närliggande café. Thulfiqar Alanbari gör ett mycket sympatiskt och välvårdat intryck.
Han föddes 1988 i Bagdad, där han växte upp i ett stort hus tillsammans med tre bröder, två systrar och sina föräldrar. Fadern drev en guldsmedsaffär och flera mindre fabriker.
I dag är Thulfiqars hem en liten etta i Gårdsbacka utanför Helsingfors. Här bor han helt ensam.
En brors kidnappning
Familjens första större motgång i Irak sker när Thulfiqars åttaårige lillebror kidnappas 2005. Kidnapparna kräver femton tusen dollars i lösensumma, vilket fadern inte har och slutligen går de med på att tiotusen dollars räcker.
Efter att ha fått tillbaka sonen lämnar Thulfiqars familj Irak och bosätter sig i Syrien. Här studerar Thulfiqar marknadsföring och inredningsdesign.
Livet i Syrien beskriver han som mycket bra, behagligt och enkelt. Ja för att vara ärlig, säger Thulfiqar, det han saknar är Syrien med Damaskus mera än Irak med Bagdad.
- Alla de historiskt underbara platserna i Syrien… Överallt finns kyrkor, forntida moskéer, vackra landskap uppe i bergen med vattendrag, underbara vyer, vänliga människor och god mat, beskriver Thulfiqar.
Men i dag har många av Thulfiqars vänner i Syrien dött. En del är kvar där medan andra finns utspridda över Europa.
Vi har vant oss vid att se död omkring oss överallt, varje dag i våra liv. Förutom flera av mina vänner har också mer än tio-femton av mina grannar dödats. Döden kommer plötsligt och där är ingenting vi kan förändra. Det enda vi kan göra är att lida, säger Thulfiqar.
Möter kärleken i Damaskus
Sakligt men med ett starkt underliggande vemod berättar han också om en ung kvinna som han älskade i Syrien.
På grund av läget i dagens Syrien kunde de inte fortsätta att träffas. För henne var det omöjligt att lämna Syrien, hennes far är officer och hon kan inte åka iväg från sin familj, berättar Thulfiqar.
Från Damaskus i Syrien återvänder Thulfiqars familj till Irak 2012 för ytterligare tre år i Bagdad innan han skriver sin ödesdigra artikel. Hela familjen återvänder utom fadern, som har dött 2007.
Artikeln handlar om IS och den drabbar inte bara Thulfiqar utan också familjen så att den splittras. Modern och flera syskon finns på en flyktingförläggning långt ute på landsbygden i Österrike, en syster studerar farmaci på universitetet i Libanon medan två bröder fortsatt är kvar i Irak.
Under Thulfiqars sista dag i Irak för två år sedan nedkom frun till den ena av dem med parets första barn, en dotter. Thulfiqar fick hålla henne i famnen och han säger att det var verkligt svårt för honom att lämna dem i Irak, där de nu är på flykt inom landet och dessutom redan har hunnit få sitt andra barn.
Sänds till helvetet
De värsta problemen börjar alltså 2015 med att Thulfiqar skriver sin artikel om den sunnimuslimska extremistorganisationen IS och kriget emot den. Artikeln handlar också om den irakiska armén, som strider emot IS genom att använda sig av unga, dåligt utrustade män.
Det är män utan nämnvärd erfarenhet av krig, som de sänder till helvetet, ja helvetet, till att dö.
Artikeln trycks men publiceras aldrig. Både Thulfiqars chefredaktör och han själv hotas med döden.
Regeringen kontrollerar all media i Syrien, så det är mycket svårt att beskriva situationen i landet. Varken i Irak eller i Syrien går det att kritisera någonting, ja generellt uttryckt är det väldigt svårt i hela Mellanöstern, säger Thulfiqar.
Inom journalistiken och media känner man sig inte fri och man är inte heller fri, förtydligar han. Före publiceringen av Thulfiqars artikel är det någon som ringer hans chef och själv får han ett hotelsebrev hem till sig.
Efter att ha gömt sig under några dagar lämnar Thulfiqar och en del av familjen Irak.
- Vår avsikt var att åka till Tyskland, men polisen arresterade de övriga i Österrike och tvingade dem att ge sina fingeravtryck vilket gör att de inte får lämna landet. Mig kunde de inte fånga och arrestera, så jag fortsatte min resa till Tyskland där vi har många släktingar.
Thulfiqars kusin ger honom rådet att fortsätta till Finland eftersom processen är lättare här. Utbildningen är också bättre här än någon annanstans, säger han.
Våld och trakasserier
Resan till Finland är svår, polisen och armén behandlar honom och andra illa med slag och skändningar i Grekland och också i Makedonien och Serbien är det svårt. I Grekland finns ett stort läger där tusentals sover utomhus utan skydd och de står i en evighetslång kö och väntar på att få förflyttningstillstånd.
Där behandlas människor som boskap, säger Thulfiqar. Ingen respekt för människan finns, understryker han och blir allt mer dämpad. Men han betonar att när man har ett mål måste man göra sitt yttersta för att försöka nå det.
När jag ber Thulfiqar att jämföra respekten för de mänskliga rättigheterna i Irak, i Syrien och i Finland svarar han att han inte kan jämföra. Det är som när det sägs här i Finland, ”erilainen, ei samanlainen”, fnissar han plötsligt till.
- I Finland får människor prata och skriva fritt, utan att någon hela tiden kontrollerar allt, så som myndigheterna gör i Irak och Syrien. Där finns begränsningar för allt, du kan inte tala om det och inte om det, inte om den personen, inte om den ministern, inte om det guvernementet..., säger han.
Thulfiqar visste att hans artikel skulle leda till problem för honom, men inte att de skulle bli så här stora. Han förstod inte att den kunde försätta honom i livsfara och än mindre att den kunde få konsekvenser också för hans familj, berättar han och ser sorgsen ut.
Det fick familjen att besluta att resa iväg. I dag delar resten av familjen på ett rum i den isolerade, men vackra staden Buchkirchen i norra Österrike där de redan i många månader har väntat på att bli intervjuade.
Familjens jurist i Österrike ringde rätten i hopp om att kunna försnabba intervjuprocessen. Tjänstemannen där svarade att han inte har tid och även om han hade tid är det hans ensak vad han gör, berättar Thulfiqar förtörnad.
Efter att Thulfiqar fått ett nytt pass i Finland har han nu två gånger kunnat besöka sin familj i Österrike, senast under julen. Han tycker om överraskningar och:
- Det var ett underbart ögonblick när familjen plötsligt fick se mig bakom dörren, det var fantastiskt, speciellt för vår mor, myser han .
Yttrandefriheten i Finland leder ingenvart
Jag frågar hur fritt Thulfiqar uppfattar att han kan uttrycka sig i Finland. Han berättar att han har skrivit några artiklar, intervjuats bland annat för Suomen Kuvalehti och medverkat i dokumentärer om hur invandrare behandlas här.
I dem har han uttryckt sig så fritt han har kunnat, säger han. Och det har känts mycket bra att få komma fram med sina åsikter, föra fram sina rättigheter och allt man har på hjärtat, säger Thulfiqar.
Bland annat har han talat om hur han uppfattar att företag som äger mottagningscentrum våldför sig på de mänskliga rättigheterna. Han har skrivit flera inlagor om deras diskriminering till Humans Rights Watch, Röda Korset, Justitiedepartementet, Inrikesministeriet, Valvira, det vill säga Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården.
– Men ingenting händer, säger han uppgivet.
Däremot hände någonting i Thulfiqar själv när han talade fritt och han säger att det för honom personligen har varit verkligt bra!
Finland inte redo
Yttrandefrihetsproblem i Finland uppfattar Thulfiqar att finns på ett individuellt plan. Myndigheter och de styrande kan inte straffa dig här, det är bara enstaka individer som gör det, för vi är ju bara immigranter, suckar han.
Thulfiqar tänker sig att Finland inte har varit redo för mängden invandrare. Vad de mänskliga rättigheterna beträffar uppfattar han att det sker många kränkningar i Finland, bland annat vad gäller Migris beslut.
För att överleva har människor helt enkelt varit tvungna att lämna sina länder, säger Thulfiqar. Han berättar om en väns vän, som från Heinola nära Lahtis tvingades tillbaka till Irak och bara fyra dagar senare fick Thulfiqar höra att han hade dödats.
Om vi inte skulle behöva hjälp skulle vi inte komma till Europa. Kunde du lämna ditt land på grund av ingenting?, frågar Thulfiqar mig. Nej, svarar jag.
Finländarna håller distans
I dag har Thulfiqar ett uppehållstillstånd i Finland. Under hela 2017 studerar han nu vid TTS koulutus, en landsomfattande utbildnings-, forsknings- och utvecklingsorganisation ansluten till bygg- och logistikbranschen.
Thulfiqars största dröm är att kunna fortsätta sin bana inom affärsadministration och inredning. Och att lära sig en bättre finska samt få leva nära sin familj.
Hans morfars och mormors rika berättelser om livet saknar han också. Vänner har han inte kvar så många mera, men de fyra riktigt goda vänner som lever saknar han mycket.
Dem han kallar "riktiga vänner i Finland" har Thulfiqar också fyra stycken, alla kommer de från Irak.
- Att ha finländska vänner är svårt, för jag vet inte vad finländarna tänker om mig och jag kan ofta känna att det finns en sorts väggar mellan dem och mig, något jag bland annat märker i allmänna fortskaffningsmedel när folk ändrar sig och låter bli att sätta sig bredvid mig eller rentav skriker till mig.
Den förlorade kärleken
När vi redan har vandrat ut från caféet, kan jag inte låta bli att ställa ännu någon fråga om hans älskade som är kvar i Syrien. Då berättar Thulfiqar att han faktiskt återsåg henne ännu en gång.
Efter att allting hade rasat samman och det hade blivit livsfarligt för honom att återvända till Syrien, gjorde han det ändå, enbart för att få träffa henne en sista gång, ”the Jasmine of Damascus”, som han kallar henne. De tog farväl och önskade varandra fortsatt lycka i livet.
Via facebook vet han att hon nu har en annan man vid sin sida, och det är hennes rätt och bra för henne, säger Thulfiqar. Han uttrycker också tacksamhet för det hon har betytt för honom och för all deras vänskap, samtidigt som han med en liten suck och med glimten av ett vemodigt leende säger:
Vi araber är vana vid att livet behandlar oss så här.
LÄS OCKSÅ:
Vi har råd att ta yttrandefriheten för given
Lycka är att missa bussen - Maria Eliseeva lämnade Rysslands kvava klimat för homosexuella
Den enda kvinnan utan huvudduk - Haneen Jameel måste fly för att kunna vara sig själv
Journalisten Saad såg sin bästa vän hängas av IS - yttrandefriheten är obefintlig i Mosul
Yttrandefriheten fick Lukogo Byona att känna sig hemma i Österbotten
' /%3E%3C/svg%3E)
