Det är en i alla bemärkelser musikalisk författare som tilldelas Nobelpriset i litteratur 2017. Ishiguros språk sjunger av genomlysta melodier och säregna rytmer på ett sätt som kan påminna om Schubert eller Haydn. Det finns en enkelhet och en kontrollerad vardaglighet i tonfallen, med lyriska passager som får orden att flyga, över och genom de avskalade ögonblicken.
Men under ytan gömmer sig väldiga konflikter och det tidsarbete som pågår i hans romankonstruktioner får nuet och det förflutna att stå i ett ytterst osäkert förhållande till varandra. Det är inte minst detta som gör hans författarskap så spännande. I det balanserade och försiktiga ställs saker och ting på kant, men på ett drömlikt och raffinerat obemärkt vis, så att skeendet bara tycks glida förbi.
Men musiken finns där också på ett mer uppenbart plan, som inspirationskälla och faktiskt material. Det gäller framförallt två böcker, det väldiga romanbygget Den otröstade från 1995 och novellsamlingen Nocturner: Fem berättelser om musik och skymning från 2009. Här rör det sig verkligen om litteratur i dialog med musiken, inne i musikens flöden och med en speciell känsla för hur klanger och melodier verkar i minnet.
Det handlar inte om genretillhörighet i första hand. De olika karaktärerna i novellsamlingen består av en croonersångare i Frank Sinatratraditionen, en musikalartist, en jazzmusiker, en grupp kammarmusiker och en gitarrist upptagen av Edward Elgars orkesterverk. Huvudpersonen i Den otröstade är en konsertpianist kallad Ryder som skall göra ett soloframträdande i en stad någonstans i Centraleuropa, men hamnar i en serie nedbrytande och mardrömslika missförstånd.
Detta att hamna fel, att befinna sig någonstans där man inte tänkt sig vara och vad detta gör med människors sätt att tänka och formulera sig, går som en röd tråd genom Ishiguros böcker. För Ishiguro är detta förbundet med musikens gåta. Som ung hade han planer på en karriär som singersongwriter i Dylans och Cohens anda, men han lyckades aldrig hitta fram till rätt tonfall, rätt sätt att förmedla sina melodiska skapelser. I en lång intervju i tidskriften Paris Review 2008 berättar han om sina brottningar med musiken. ”Jag försökte att bli sångförfattare, men dörren öppnade sig aldrig.”
Det hela har en parallell i den egna familjehistorien. Ishiguro är präglad av ett utanförskap som har att göra med den japanska kulturens närvaro mitt i den brittiska. Att jämföra med Joseph Conrad är kanske inte helt riktigt. Conrad var ju redan en vuxen person när han som sjöman växlade från polska, via franska, till engelska och sedermera blev en av det engelska språkets verkliga virtuoser.
Ishiguro var bara drygt fem år när familjen flyttade från Japan till England. Hans far var havsforskare och anlitades av chefen för The British National Institute of Oceanography för att utveckla en maskin som registrerar stormvågor. Det var en hemlig verksamhet som hörde ihop med kalla kriget och Ishiguro fick bara följa med till institutet, som låg mitt inne i skogen, vid ett enda tillfälle.
Men på ett motsvarande vis som Conrad har Ishiguro blivit en mästare i att registrera tonfall och nyansskiftningar i språket. Med några få ord fångar han maktspelen, ögonblicken när det går sönder och de förtvivlade försöken att ändå behålla masken. Medlet för detta har varit att gång efter gång byta position.
Ishiguro har aldrig stannat upp utan hela tiden rört sig vidare, bort från det invanda och förväntade. Efter det internationella genombrottet med Återstoden av dagen 1989 kom pianistromanen Den otröstade som är en helt annan sorts berättelse, experimentell och vidlyftig och samtidigt ännu mer kontrollerad och besatt av formen. Därefter har han prövat sig fram genom bland annat science fiction och fantasy, men genomgående med det precisa och ögonblickslätta språket i behåll.
Ett bra exempel är den senaste boken Begravd jätte från 2015. På ytan kan den gobelängartade äventyrsberättelsen, som utspelas i ett England kring år 500, förefalla ligga nära tematiken i Sagan om ringen och Game of Thrones. Men för Ishiguro var detta ett alternativt sätt att berätta om händelserna i Frankrike efter andra världskriget, med minnena av Vichyregimens moraliska förfall och försöken att sopa igen spåren.
Det är en mästerlig roman, precis som Den otröstade, och den påverkar på ett sällsamt vis hur man uppfattar tiden som skapande element.
Det är just här som likheterna med den sene Schuberts musik kommer in. Precis som i stråkkvintetten i C-dur, f-mollfantasin för fyrhändigt piano och den omfattande B-dursonaten sker det också hos Ishiguro en överlagring av likartade moment som återkommer om och om igen, men i skiftande ljussättningar och med gradvisa förskjutningar.
Detta minnesarbete är, i djupaste mening, litteraturen som musik.
